Miss Gillette

en en bär bär

2012-02-13T09:49:00.004+01:00

Med andan i halsen kom jag galopperande till floristen och berättade om den botaniska sensation som jag redogjorde för här härförleden. Jag hade förstås väntat mig uppståndelse och stor uppmärksamhet, mittuppslaget i lokalblaskan, reportage i regionalteve, tematiska pussel, t-tröjor, luktsudd och kramleksaker och, som krönet på min tid i rampljuset, ett inslag i nåt seriöst naturprogram i svt, men floristen svarade bara: Jaså ruskus.

Ruscus hypophyllum* är en av sex arter i släktet stickmyrten. Det intressanta är att det vi tror är blad i själva verket är kladodier eller fyllokladier, som jag aldrig hört talas om förut men som har funnits i alla år ändå och är bladliknande stammar**. Vet man det är det förstås inte konstigt att blomman sitter där den gör. Nu hoppas jag såklart att det blir bär på min stickmyrten också. Då borde väl floristen bli liiite impad i alla fall.

*Floristen sa Ruscus hypoglossum, men det stämmer inte med vad jag googlat fram. Hypoglossum blommar på bladets ovansida och ser dessutom inte riktigt ut som mina kvistar gör. Men de är snarlika, och släktet är ju rätt.
**Det riktiga bladet är pyttelitet och icke-fotosyntetiskt, fast några såna har det dock inte kommit på mina blommande kvistar härhemma.

he won the lottery and died the next day

2012-02-07T10:49:00.006+01:00

Följer en riktig rysare i okänt antal avsnitt hos Bloggblad. Det handlar om trisslotter där varje omgång leder till att skraperskan vinner nya lotter. Hur länge det ska fortgå vet man inte … Själv tillhör jag dem som praktiskt taget aldrig köper lotter. Däremot

har jag utträtt ur klubben för folk som säger Men om man aldrig köper nån lott kan man ju heller aldrig vinna! för det är bevisligen inte sant. Hör här:

en måndag i höstas stod en utflyttad körkollega vid replokalen vid sedvanlig övningstid. Han hade fått en liten stund över i logistikschemat kring sönernas fritidsaktiviteter och ville titta upp och säga hej. Tillfrågad om varför han alls skötte barnens markservice (han har flyttat till en annan landsände) fnissade han till och berättade att hans före detta fru hade vunnit en tvåveckors resa för två till Kina.

Utan att ha köpt lott.

En vacker dag hade man ringt och meddelat att hon vunnit första pris i ett reselotteri. Eftersom hon inte ens kände till lotteriet ifråga hade det tagit en god stund att övertyga henne om att det inte var nån busringning, utan att hon verkligen hade vunnit den där resan. Men hur var det möjligt? Till slut kom det fram att en bekant hade köpt en lott i hennes namn. Och det råkade alltså bli en stor fet vinstlott.

Så ni ser: man kan visst kan vinna på lotteri utan att ha köpt lott. Jag har därför lagt in önskemål om att slippa vinna en livstidsförbrukning av matjessill eller liknande, utan att det helst ska vara pengar (belopp med många siffror och inga kommatecken tack), men att bilar och resor för all del också går bra. (Medan morfar levde hände det att jag tittade på Bingolotto för att sällskapa och hjälpa till att kryssa siffror på kupongerna och sådär. Programmen var bedövande trista, men en gång fick Loket en karl på tråden som skulle öppna de där lådorna, ni vet, för att plocka åt sig så bra vinster som möjligt. Den här mannen hade alldeles uppenbart fått sköta telefonerandet eftersom ingen annan i familjen vågade, för han var ohöljt sarkastisk och gjorde inte det minsta försök att dölja att han fann hela företeelsen idiotisk. När lucköppningen resulterade i att han vann en års- (eller var det livstids-? nå, det kan ju vara detsamma) förbrukning på en optikfirma sa han knastertorrt: "Vad bra. Jag och min fru har åtta barn och vi är närsynta allihop." Tyvärr kan jag inte återge tonfallet, som naturligtvis uttryckte oändligt mycket mer än bara repliken.)

Men nu vet mina k. läsare i alla fall vad som gäller.

in this verdant spiral

2012-02-06T11:02:00.005+01:00

När det börjar sloka i vaserna med snittblommor i det gilletteska hemmet plockas de fula inslagen bort och buketten arrangeras om eller delas i flera mindre. Påfallande ofta är det sånt som floristerna svepande kallar för "grönt" som står längst, namnlösa sorter som ingen förväntar sig nånting av men som vinner på ren sisu. I det här fallet minns jag inte ens vad de gröna kvistarna hade för sällskap när de anlände för flera månader sen, men när jag satte kvistarna i egen vas minns jag att jag kände att varje blad hade nåt litet … skräp på undersidan, en liten förhårdnad, och av rädsla för att det skulle vara ohyra skrapade jag bort så många jag kom åt. (Inte för att jag har hört talas om ohyra som åker egen kuppe och dessutom placerar sig nästan identiskt på det egna bladet, men naturen är ju fantastisk hörni (som vår bm plägade utbrista).

Mäh!

Men så i fredags fick jag se en annan sak som jag heller aldrig hört talas om tidigare, och jag får nästan hålla med om att naturen faktiskt är fantastisk hörni. Det blommar på bladens undersida!

Nån som vet vad det är för växt?

all your life

2012-02-05T11:58:00.006+01:00

Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig att jag har fått allt svårare för deckare, thrillrar och annan ryslitteratur. Ändå avslutade jag natten till igår den obehagligaste bok jag läst på länge: Jens Liljestrands romandebut Adonis.

Adonis handlar om män, det måste jag börja med att konstatera. Inte om män på det normerande sättet där män är självklara huvudrollsinnehavare och drivkrafter och äventyrare, utan mer som kvinnor i nån av alla de romaner som handlar om kvinnor och som skildrar livet ur kvinnans perspektiv och kvinnan som individ. Så har Liljestrand skrivit den här boken: han skildrar ett antal män för vilka det inte är så självklart enkelt att vara just man. Faktum är att den som är mest ”riktig karl” är bokens enda inifrånskildrade kvinna (just det kapitlet tillhör faktiskt de bästa i boken).

Boken börjar med att Bengt i sin sommarstuga förbereder sig inför återträffshelgen med grabbarna. Stället ligger fint nära vattnet men är håglöshetsförfallet, försunkat. Givetvis i analogi med sin ägare, ja kanske med hela gänget som nu ska sammanstråla där efter att inte ha setts på femton år. Under studietiden i Lund sjöng de tillsammans i en extremt framgångsrik dubbelkvartett men nu när de inte längre har musiken gemensamt ska det bli tydligt hur lite som förenar dem över huvud taget.

Genom att låta var och en av dem som kommer till Bengans lantställe i tur och ordning berätta om sitt liv delar Liljestrand ut bitar till ett pussel. Komplett blir förstås bilden inte ens när hela boken är utläst, men motivet syns i alla fall tydligt nog. Och det är ett oangenämt motiv. Redan från första början slås en obehaglig ton av en lurande katastrof an. Det skulle ha varit jättelätt och kanske publikfriande att ta klivet och låta alltihop spåra ur helt, det finns upplägg för det både här och där, men Liljestrand låter bli. Eller: han kan visst inte motstå frestelsen på slutet, men då är verket i allt väsentligt redan fullbordat och han hade lika gärna kunnat låta bli, så jag bortser helt enkelt från det, det inverkar egentligen inte på handlingen utan är mer som ett kvitto på allt man redan förstått.

Det obehagliga med Adonis ligger ju inte i några mordgåtor eller perversioner i den stil som man kan vänta sig i så kallad spänningslitteratur. Nej, det är de nu medelålders männens berättelser om sig själva och sina bevekelsegrunder som skrämmer. De är helt normala män, de är mänskor vilka som helst, de beter sig inte annorlunda eller sämre än vem som helst skulle ha gjort (oavsett könstillhörighet). Det är det som är otäckt. Och: man förstår dem. Det är skickligt skrivet.

Grabbgruppen bär också på en gemensam skam, en till varje pris mörkad omständighet som de fortfarande inte kan förhålla sig till efter alla år, kanske därför att den var grunden för deras framgångar likaväl som orsaken till trauman och tragedier. I just Adonis har den formen av en karismatisk bisexuell maktmänniska som både lyfter fram ungdomarna och utnyttjar dem, eller försöker – alla killarna hanterar hans närmanden olika – men det skulle ha kunnat vara nåt annat. Det intressanta är hur de infogar det spelet i sin verklighet och sin berättelse.

Högt betyg för denna empatirysare alltså. Stark prestation av Jens Liljestrand, som också har lyckats skildra studentlivet så att det känns relevant även för mig som varken levt korridorliv eller hittar till nåt annat än järnvägsstationen i Lund.

Ba-Ba-Ba, Ba-Barbara Ann

2012-02-02T21:48:00.004+01:00

Alldeles mot slutet av Artur Lundkvists Darunga kommer det. Darunga handlar om revolution i ett fiktivt latinamerikanskt land och alla namn är spanskklingande. Jag kan inte tala spanska men begriper en del tack vare franskan (som jag inte heller talar, men i alla fall har läst en massa år i skolan), så när jag ser smeknamnet vet jag ögonblickligen vad det betyder. Men dessutom hittar min hjärna ett annat mönster där namnet också passar med självklar logik, och de båda tolkningarna är så jämnstarka att jag baxnar av förtjusning över kollisionen. Den gamle generalen kallas allmänt för Gråskägg: Barbagris.

Jag undrar vad Lundkvist skulle ha ansett om den homonymin.

is the drug for me

2012-01-25T21:17:00.004+01:00

"Lillis, det är A i telefon. Vill du lek–"
"Nej!"

För första gången i världshistorien sa hon nej till att vara med en vän. Eftertryckligt. Jag pratar nu om tjejen som kan komma hem efter en hel dags intensiv social samvaro på dagis och börja gråta för att hon aldrig får träffa nåra kompisar! Men hon har lärt sig spela angry birds nu på pappas nya mobil och när hon har lyckats tjata sig till en stund med den finns det inget i världen all som kan få henne att lämna den ifrån sig.

Jag förstår lockelsen, det är ett spel som är skojigt på precis det rätta fåniga sättet. Dessutom är telefonen som gjord för hennes små kompetenta femårsfingrar. Hon är så söt när hon sitter där och är så skicklig: detta är det kanske första området på vilket hon sopar banan med alla andra i sin omgivning. Måste kännas rätt bra för en som är van att lära sig allting sist. Men av flera skäl får hon förstås inte spela så värst mycket. Och då kan det bli som ovan.

det tog ungefär en timma

2012-01-23T22:48:00.004+01:00

Det är faktiskt en sjö, men som synes
var söndagsisen inte direkt glatt.

Det blev skridsko hela helgen men på två helt olika isar: på lördan en som var blank som ett salsgolv och så blå att Lillis trodde det var öppet vatten. Hon hade nyslipade grillor och jag hade sprillans nyköpta från loppis. Vi fröjdade oss på Vänerisen i lag med många andra, långfärdsåkare de flesta, och jag beundrar verkligen den där lilla ungen min för hennes tålamod. Hon trillade tretusen gånger men grinade ingen gång och blev bara lite trött ett tag på mitten. Då fick hon sitta på fårskinnet på en stock på stranden medan vi andra tre åkte omkring. Rätt som det är hade hon satt igång att träna för sig själv igen och si! då var det nåt som hade fallit på plats. Nu klarade hon fem meter, sen tio, sen tjugo. Vilken arbetsseger!

En mycket liten och mycket infrusen fisk i isen.

Kvällsvädret gjorde att isen i Bysjön tyvärr antog karaktären av såndär halksäker asfalt på söndan, men det gjorde inget. Vi lajade med två äldre tjejer och deras pappa och vår femåring kutade omkring på sina rör som om hon aldrig gjort annat. Å vad roligt det är med skridsko! Nu tänker jag uppgradera min utrustning och hänga med på nån av Friluftsfrämjandets långfärdsskridskoturer för blåbär. Det är på tiden: Maken gav oss varsitt par långfärsgrillor i julklapp året innan Stora föddes, och jag har använt de där skridskorna två säger två gånger under de nio år som gått sen dess. Det är väl ändå inte vettigt. (Jag vet ingen annan som äger så mycket grejer som aldrig används. Får man pris för det?)

mitt det blev rött och ditt det blev vitt

2012-01-20T23:03:00.003+01:00

I princip det enda teveprogram jag ser är På spåret, som jag brukar kalla för Bosporen. Hittills den här säsongen har det sannerligen varit lite si och så med kunskapsnivån hos de tävlande. I bästa fall. I sämsta har det varit rent pinsamt. Men i afton blev jag nöjd med båda lagen. Maken och jag spöade det segrande med två poäng, det var extra kul. Vi har vunnit nästan varje gång, fast det betyder inte så mycket om det är över folk som tror att handtaget på en lie heter or. Min största personliga triumf var det allra första "Vem där?" då jag tog det på allra första bilden, som var en vägskylt med texten KORPILOMBOLO 10*. Det har jag aldrig ens varit i närheten av senare.

Fast det var ju inte alls det jag skulle säga. Nej, jag skulle rapportera att jag inlett mitt Strindbergsår med att lyssna på Fadren i en vanvettigt stark uppsättning med KrilleHenkan** och Stina Ekblad och i regi av SVH***. Vilken hemsk, klaustrofobisk pjäs! Fantastiskt bra spelad, så bra att jag rentav kunde se saken ur Ryttmästarns perspektiv trots att han har så koko uppfattning om vad som betyder nåt här i världen. Det var en riktigt upplivande övning och jag tänker gå vidare i produktionen. Har beställt Hemsöborna (vilken för övrigt även ska sättas upp i Hôla längre fram i år). Återkommer i saken.

Fina fikat fick man också medan färgen verkade.

En sak till har jag på hjärtat – eller snarare på hjässan, för jag har idag fått utväxten färgad med ekologisk färg för första gången. Det kändes nästan svekfullt för jag är verkligen så otroligt nöjd med min vanliga frisör, men eftersom jag har fått överkänslighetsreaktioner de senaste gångerna jag färgat håret med konventionell färg törs jag helt enkelt inte fresta på kroppen fler gånger. Måttet som innehåller den mängd av vilket gift det nu kan vara i hårfärgen är så rågat nu att ytspänningen spräcks av kanske nästa pyttelilla droppe, och är man väl allergisk blir man aldrig kvitt det.

Jag har funderat på ekologisk färgning i säkert ett par år men inte kommit till skott av flera skäl. Främst förstås för att det inte funnits på min ort; det gör det fortfarande inte, men till residensstaden kan jag pallra mig en gång i kvartalet, tycker jag. Också därför att de ekologiska färgerna i början inte var så bra. De fanns inte i så många nyanser och de var mer som toning än som färgning. Än är det givetvis för tidigt att säga hur bra färgen sitter, men den tog utmärkt vid färgningen och det är en snygg och glansig nyans, inte matt som jag hade läst att ekofärgerna gärna ville bli. Dessutom var det en himla trevlig salong med genomtänkt ekoprofil och inredning som var fräsch och rogivande utan att vara flummig. Jag gick därifrån med tvättnötter också och lite annat giftfritt smått och gott.

Men klippa mig får ingen annan än min vanliga frisör göra!

katten hänger i garnet

2012-01-17T21:28:00.003+01:00

Har inte tid nu. Men titta vad jag hittade idag! En virkad blogg! Med förkärlek för språkliga hoppsasteg! Fantastiskt fin och underfundig. Inlägget där Korpus gör en snögubbe är helt fantastiskt. Det här blir ett spännande nytillskott i RSS-läsaren.

(Virkningen på bilden har inget med bloggen att göra förutom att den är gjord i samma teknik som bloggens programledare, men jag tyckte den var rätt imponerande ändå.)

regnet mot ditt tak

2012-01-12T11:15:00.004+01:00

Ja, vad säger man? Tur att inte det myckna regnandet är snö. Synd att inte det myckna regnandet är snö.

Det bara vräker ner. Den 12 januari. Men igår strålade solen. Då såg jag en fin räv på lunchpromenaden. Och på en annan skogstur häromdan svepte en fladdermus förbi mig så tätt att vingen snuddade vid min kind. Det var en märklig upplevelse.

Såna här dagar passar det bra att vara inne och sortera
saker. Bilden är från januari i fjol. Nåt av barnen hade
ordnat och kategoriserat så här. Vem av dem vet jag inte.

lilla mamsell Ros

2012-01-08T21:44:00.004+01:00

Barna mina säger och gör så mycket som gör livet skojigare, men igår kläckte femåringen en ny storfavorit, värpt av åttaåringen. Ritsch ratsch filibom-bom-bom, sjunger hon, som man gör, men så Fru Söööderström, fru Söderström fru Söderström, fru Sööööderström och lille Elton John!

Jag knäcker mig såklart. Vill man linda mig runt fingret är detta helt klart ett sätt. Storan har snappat upp det från de snuttar av Jag diggar dig som jag strösslar omkring mig, ofta nästan reflexmässigt. Lillan har en liten kompis som heter Alice. Alice triggar hos mig reflexen Alice Wallis Cooperson, Södra bergens ballabaljk och lille Elton John (ibland en längre bit, men minst det). Och rätt som det är pluppar en sån underbar hybrid fram! Fru Söderström och lille Elton John.

Jag var bara tvungen att säga det.

like a rolling stone

2012-01-06T22:24:00.022+01:00

Tidigare i år bloggade Musikanta på temat sten. I kommentarerna hos henne sa jag att det allt överskuggande intrycket från min hittills enda Irlandsresa var just sten: att alla turistattraktioner på ett eller annat sätt hade med sten att göra och att ju hela ön för övrigt består av sten överdragen med en tunn grön hinna (gräs, lavar och mögel om vartannat). Nån digitalkamera hade jag inte på den tiden, men som det sen visade sig behöver man inte fara så långt som till Irland för att hitta sten. Faktum är att mina fotomappar är så fulla med stenbilder att det skramlar och skrapar när man öppnar dem. Enbart från sistlidna juli har jag valt ut dessa.

Min badsten på ett av våra badställen. Förr åkte många hit från
Byn och badade men numera är det nästan aldrig nån på
den här lilla stranden.

De här stenarna ser inte mycket ut för världen, men de utgör
nånting jättespännande: Hindens rev. Det är en stor ändmorän
som sträcker sig tvärs över Värnern. Man kan köra en bit ut men
de sista kilometerna får man gå till fots på det trådsmala näset.

Hindens rev igen. Vi lekte med sten och den extremt finkorniga
leran på bottnen en hel dag. Skulle inte förvåna mig om den
leran går att dreja saker av.

Den stora stenen på horisonten heter Blå jungfrun. Vi
försökte förgäves ta oss dit ut. Men har inte gett upp!

Ortoceratit. Såna här fossiliserade bläckfiskar ser man ofta i
gamla trapphus. Eller rättare sagt är det bläckfiskens lägen-
het man ser: i takt med att bläckisen växte byggde den ut sin
boning med fler kamrar. Om man klickar upp den här bilden
ser man faktiskt några kamrar rätt tydligt.

På håll såg de ut som enebuskar. Men det är staplade
klapperstenar!

Neptuni åkrar, ett fantastisk mäktigt
klapperstensfält på nordvästra Öland.

Skulptur i stan som Maken inte kan skilja
från Skövde: Växjö. Därför heter båda två
numera Växjövde här hemma. (Det är inte
Maken som syns på bilden, men nåt av barna
kan vara våra.)

Fin och fiffig prydnadsgrej av strandsten
som sitter på en öländsk restaurang.

Några hundra miljoner år Öland i snitt.

Stenbrytning pågår, nu som fordom.

Färdigbehandlad ölandssten.

T-tröjan med texten Kafka hade det inte heller så kul har väl
alla sett. Man kan gott trycka en Stagnelius hade det inte
heller så kul också. Vad han nu hade att hänga läpp över som
fick bo så vackert på Gärdslösa prästgård, där man kan se
den här vrilen till sten.

Stengodsvaser som också de kan beses på
Gärdslösa prästgård. Besök rekommende-
ras! Pålästa och passionerade guider, gott
kaffebröd. Man kan bo där också. Och
köpa böcker i det förvånansvärt välsor-
terade antikvariatet.

Stenar är nog världens näst bästa lekredskap
(träd är snäppet bättre. Kanske).

Här börjar det likna Irland! Gröna slemmiga stenar. Men
liknelsen haltar: alla öländska stenar som inte ligger i vatten
saknar grön hinna.

Lite smärre stenar. Och minimala, i form av sand. Plus
en ganska minimal och väldigt torr och död fisk.

Våra egna stenar därhemma, men dem känner ju den
uppmärksamma k. läsaren igen.

Riseberga kloster är under ständig ut-
grävning.

Alunskiffer bryts inte längre här, men
resterna efter verksamheten är en av
Sveriges häftigaste skulpturparker:
Kvarntorpshögen.

En av monoliterna på Kvarntorpshögen.

Audete, gaudete

2012-01-05T23:06:00.004+01:00

När nånnannan pekar med hela handen är det ju enkelt att blogga. För att mina k. läsare ska slippa klicka mer än en gång bjuder även jag på länken annannan hänvisar till. Gå dit, det är positiva grejer, hoppingivande budskap och förtröstan i hundranitti!

Sådär: nu har jag börjat tala om det för alla jag känner! Och när man har tagit del av det glada budet och känner sig välvilligt stämd och kanske rentav lite välståndsfryntliga, kan man surfa vidare på den känslan och skänka ris till hungriga genom att höja den egna bildningsnivån. Det är gratis och det är kul. När man excellerat sig less på engelska glosor kan man köra världens flaggor för att lära sig lite ödmjukhet.

Julie, don't be lonely

2012-01-04T00:45:00.004+01:00

Mellan femton och ungefär tjugofem års ålder var mitt nyårslöfte alltid detsamma: att endast äta godis från och med julafton till och med nyårsafton. Definitionen av godis är naturligtvis väldigt godtycklig, vilket gjorde att jag lyckades hålla löftet varteviga år. (Jag minns till exempel en GB-glass som tillverkades nåt enstaka år: den bestod av en jättestor kärna av segaråttorgelé, överdragen av ett tunt lager vaniljglass, vilket var det som gjorde att den kunde kvala in i en för mig godkänd klass, och så ett illgrönt hölje av … nånting sött. En pojkvän jag hade vid tiden var rasande på mig för detta mitt hyckleri. Hans upprördhet var naturligtvis befogad. Men jag kunde ändå inte stå emot frestelsen att kalla snasket för glass så att jag fick äta det.)

Alltnog: nyårslöftet jag avgav behövdes, för jag tyckte själv att jag åt på tok för mycket godis. Idag behövs det inte längre. Faktum är att jag inte anser mig behöva några nyårslöften alls, just. Men idag, när det gick upp för mig på allvar att det pågår ett megamassivt Strindisjubileum hela året, tyckte jag ändå att det kunde vara påkallat att försöka på nytt med vår egen litterära titan. Viss dramatik har jag haft behållning av i text och/eller på scenen, men de romaner jag läst har jag tyckt rent ut sagt illa om. Av förklarliga skäl är det inte så många: Röda rummet och Svarta fanor, har jag för mig. Nu vill jag läsa nånting jag gillar av karln. Vad tror mina k. läsare om Hemsöborna? Kanske Tjänstekvinnans son? Andra förslag?

(Dessutom tänker jag läsa om Selambs, men se det är en helt annan historia.)

one golden glance of what should be

2012-01-01T22:59:00.007+01:00

Och så blev det nytt år, och kan nån förklara varför det känns som om man börjar på en annan bok eller åtminstone nytt kapitel, som om en massa raderas ut eller nollställs, som om allt möjligt med ens glöms eller förlåts, som om allting blir annorlunda? Visst börjar man om från början, det är sant – men bara med dateringen av årets dagar. Denna första januari skiljer sig inte på nåt fundamentalt sätt från alla andra första januari man upplevt. Det nya året heter visserligen nåt annat – till exempel tjoghundradussin, som Språkkonsultstudenterna föreslår – men är ju inget startsnöre för nån ny era. Och ändå känner man allt det där. Visst är det märkligt!

Gott slut.

Själv har jag slutat tänka särskilt på mina födelsedagar. De betyder inget speciellt för mig. Jag har aldrig märkt att jag förändrats från en dag till nästa. Men för barnen är födelsedagar fortfarande trappsteg: igår var man liten, idag är man stor och för sig som storbarn: väger inte på stolen, ratar inte paprika, biter inte på naglarna, kan lära sig bokstäver eller vad det kan vara. Och precis så är vi till mans vid vartenda årsskifte. Men varifrån kommer krafterna med vilka alla nya tag ska tas, var hämtade vi under årets sista timmar den karaktärsfasthet som ska tillförsäkra att alla avgivna löften hålls?

Lillis upptäckte det roliga med tomtebloss.

Idag var det som om hela världen spelade med i föreställningen. Dagen har vräkt över oss en dec eller mer av den vitaste snö, och för en gångs skull har plogtraktorer och saltbilar hållit sig borta. De kom nyss, i kvällningen, när mycket ändå hade regnat bort. Men hela dan var invirad i en mjuk pläd som dämpade både ljud och gråhet, och jo: lite magiskt var det allt. Jag får erkänna det. Vältajmat om inte annat. Men ändå: så värst ny känner jag mig inte.

Och om nån mänska kan förklara varför jag plötsligt fick en obetvinglig lust att lyssna på Sunny med Boney M – en låt jag inte ens lyssnade särskilt mycket på när den var ny – femton gånger i ett sträck nu på kvällen, ja då vore jag mycket intresserad av att få ta del av den teorin.

and a happy new year

2011-12-31T21:18:00.014+01:00

Men hjälp, är det redan den här dan på året? Varför vet jag inte riktigt, men jag vill hemskt gärna säga nånting här. Förmodligen är det i mitt huvud snarlikt att avsluta ett projekt, vilket alltid ger mig en känsla av att vara ordentlig och driftig. I år har jag letat i fotoarkivet och från varje månad valt en bild som av olika orsaker är representativ för nånting i mitt liv. De flesta har jag inte visat här tidigare.

Alla mina k. läsare tillönskas ett gott slut på 2011 och ett gott 2012!

Januari: Lyckades se utställningen om antikens inte alls
särskilt vita konst (Medelhavsmuseet i Stockholm). Spännande
och lärorikt. Under 2012 ska jag försöka hinna läsa den super-
feta utställningskatalogen också.

Februari: Utsikt från köksfönstret. Polisen har tagit nån för
nånting. Bra tycker vi som ser alldeles för mycket trafiktokeri.

Mars: Det var verkligen alldeles väldigt
mycket vinter den här vintern.

April: Julflickan och jag var på Cirkus Cirkörs
föreställning Wear it like a crown. Det var en
stor upplevelse på flera plan, en vi bär med oss än.

Maj: Äntligen kunde man ställa upp ytterdörren på vid
gavel. I farstun samsas tjejernas och deras kompisars skor.
Ibland suckar man över kaoset men oftast blir man glad.

Juni: När vi gav oss ut på årets första biltur
kom jag på att man ju kan ha levande blommor
med sig. Vasen hängde med till november. I bu-
ketten satt blommor från platserna vi varit på.

Juli: Dagen på Hindens rev blev en av de
bästa på hela sommaren (och då har den
ändå hård konkurrens). Det fanns en frihet
i den som var så stark.

Augusti: Lillis klev över en tröskel och lärde
sig cykla på allvar. När man kan det är man
plötsligt mycket större än ögonblicket före.

September: Första dan i första höstmånaden var
också första dan efter solsemestern. Den var osed-
vanligt mild och blev en skonsam övergång till
det svenska klimatet. Man kunde bada i havet.

Oktober: En helt vanlig skoldag. Julflickan och hennes bästis,
som hämtar henne varje morgon, cyklar iväg. Varje dag
lika glada och lika ivriga att komma till skolan.

November: Efter sjuttisju år ersattes morfars tak med ett nytt
likadant. En natt under arbetet började det regna in, men den
värsta skadan blev förskräckelse. Nu är nya hatten på plats.

December: Lillis har börjat låna systemkameran och plåta
med den. Hon tar kort på sånt hon tycker om. Här är en av
våra öppna spisar. Dem tycker jag också om.

show me the book

2011-12-28T21:20:00.002+01:00

Mellandag. Rethosta. Näsblod. Ingen dager synes. Men här en viktig sak i ett nötskal. Strippen lånad från Atheist Cartoons. God fortsättning.

och prickigt sommarskinn

2011-12-26T19:02:00.007+01:00

Idag när det är så ljust och fräscht ute passar det väl bra att jag skriver om Ljust & fräscht-boken av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert

hade jag tänkt skriva den nionde december när det hade snöat och Julflickan hade skidat iväg till skolan och allt. Emellertid inföll denna ljusa och fräscha dag mitt under värsta hjärnblödningstid och det var ett under att jag över huvud taget hann tänka en så sammanhängande tanke som den ovan redovisade. Skriva ner några reflektioner har det absolut inte funnits tid till

förrän nu. Och nu så vill jag säga att Ljust & fräscht-boken är bra, och söta Schenrik Hyffert han vill jag också ha. – Nej tyst med dig Pippi, låt Miss Gillette berätta, hon är inte intresserad av Henrik Schyffert på nåt estetiskt plan vilket tydligen du är, din flamsa. – Kör i vind, hon får gärna ta Lindrik Fredström för min del, den där Knyffert verkar mer livad. – Betvivlar starkt att nån av dem är hugad, förutom kanske vad gäller hästen som ju är relativt ljus och fräsch. Seså, sjas med dig nu, ditt trasgranna skrälle.

Sådär ja, nu är vi ensamma. Var var jag? Jo, Ljust & fräscht-boken. Både till format och innehåll är detta en hybrid mellan soffbordsbok och essäsamling. Det är en lyckad kombination, rätt skickligt utförd. I bild och tanke försöker författarna komma underfund med hur en hel nation har kunnat bli lika enhetlig och liktänkande som vilken diktatur som helst, hur nio miljoner mänskor tror sig kunna uttrycka just sin individuella särart med hjälp av närmast identiska föremål i exakt samma färgskala (nämligen niotusen nyanser av vitt). De visar mängder av den vita inredningsporren som vi under mer än tio år lärt oss läsa av och som har skapat betingade reflexer hos oss. Bildernas varvas med analyser av svenskens boende, värderingar, drömmar om frihet och individualitet och så vidare (och en del är försedda med absurda texter som för tankarna till Jan Stenmark).

Det vore enkelt att skratta sig igenom texterna eftersom man förväntar sig en viss typ av humor från främst Schyffert, men även Lindström. Och visst finns den karakteristiska ironin där, och visst är det rolig läsning, men snabbt märker man hur träffsäkra analyserna dessutom är. Vi är väl några stycken som har genomskådat inredningstidningarna (de visar konst, inte fungerande bostäder), men L & S diskuterar varför nästan varenda svensk lik förbannat försöker inreda med vitt i vitt. Och en hel del annat underligt som vi har för oss. Deras jämförande tillbakablickar är ibland så roliga att jag storknade av skratt, som den att öppen planlösningen är nutidens gillestuga (hur häftigt vi än tycker det är idag att stå och laga mat i ett hörn av vardagsrummet, som de påpekar, kommer vi om några decennier att rodna vid tanken på hur dumt vi bar oss åt [Nej, jag inser att mina k. läsare inte storknar av skratt nu, men, ser ni, det beror på att Miss Gillette inte är en sån formuleringens häxmästare som L & S]).

Både roligt och tänkvärt alltså, och åtminstone för mig en bekräftelse på att jag gör rätt som behåller mitt gamla mög, som faktiskt har en egen historia, istället för att köpa min identitet i form av fuskpatinerade föremål som ger sig ut för att ha en. Här formuleras så mycket som jag har gått och känt, fast utan att lyckas göra en så här skarp och omfattande spaning.

Ljust & fräscht-boken är, det ser jag ju, till stora delar igenkänningshumor för folk i storstan. Och min reflektion är om inte författarna ändå koketterar en smula med sin självironi. Läser man deras bok verkar det som om den vore en lovsång till dem av oss som bor på vischan och inte deltar i ljust & fräscht-rejset, utan bor där vi har våra rötter och faktiskt använder vårt inte alls öppna kök att laga mat i och faktiskt kan både så och rensa och skörda en sträckmeter morötter eller mer – men inte fanken tror jag att de skulle byta bort sina öppna planlösningar i stan mot ett svennehus med aldrig så mycket historia på nån mindre ort eller på vischan. Kanske är det därför sarkasmerna trots allt är så ömsinta: lite suger det ju att medge att den trasgranna Pippi med sina för stora herrskor och gamla spiselkrokar är tryggare i sin identitet än man själv är.

every Santa has a ball

2011-12-25T00:01:00.002+01:00

Amäh. Hur grön kan en jul bli. Det här är ju helt poänglöst.

your gay apparel

2011-12-24T16:37:00.006+01:00

Jöhöpp – då har man fått årets dos av julklappar som själva marscherar in i säcken, av majskolvar som poppar sig automagiskt och av kolibrier som dansar kosackdans. Man har konstaterat att man med åren faktiskt lärt sig hålla tempot i alapapapapapapapapapadiapp alapapi papi papi och man har än en gång undrat om det verkligen finns en fågel som heter "aracua" på riktigt. Nytt för i år är att man har gågglat på detta och funnit svar: ja. Och nej.

I Sydamerika finns det gott om spräcklig chachalaca (Ortalis guttata), ett släkte som tillhör familjen hockohöns. (Hockohöns! Det låter väl kul!) Aracua, Ortalis araucuan, har tidigare räknats som en egen art, men anses numera vara en varietet av O. guttata. I Surinam kallas fågeln för wakago, eftersom den säger ungefär så. Men tvärtemot linslusen som skakar hand med både Kallanka och hans kamerastativ är det en skygg typ som man sällan ser. Vilket tycks stämma, för det är hart när omöjligt att hitta nån vettig bild på O. araucuan. Här är en O. guttata i alla fall; de är snarlika, men O. araucuan har faktiskt en samling röda fjädrar på huvudet – dock mer kotlettkamning än punk.

Att en scen där Kallanka pepprar pippin med kulspruta men blir galen när den ändå överlever är bortklippt på grund av överdriven våldsamhet har mina små efterforskningar lärt mig, men varför den timida aracuan har fått larma och göra sig till varenda julafton i ett halvt sekel återstår ännu att ta reda på. Fast det får bli ett annat år; nu känner jag att jag måste spela Trivial Pursuit igen. (Ha ha.) God jul, k. läsare!

I'm comin' after you

2011-12-23T22:50:00.005+01:00

De slösar i alla fall inte med ström, nordkoreanerna.

Min kunskap om omvärlden är sannerligen godtycklig, men när Kim Jong Il gick och dog (om det nu var han: det finns omständigheter som tyder på att det kan ha varit en lookalike som dikterat i hans ställe i många år) var jag osedvanligt uppdaterad om Nordkorea och hade alla rätt i Svenskans quiz och sådär. Ibland hampar det sig ju så att en rad saker konvergerar på ett nästan nostradamiskt sätt. För min del just nu: har alldeles nyss översatt en koreansk roman – visserligen sydkoreansk, men eftersom Korea har varit ett odelat rike mycket länge finns fortfarande stora likheter mellan nord och syd.

Inblicken i några koreanska människors tillvaro i "min" roman öppnade förstås mina ögon och höll upp dörren för mer av samma slag. När Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Nothing to Envy – Ordinary Lives in North Korea, till svenskan av Emeli André och Camilla Jacobsson) vinkade åt mig på bibblan var det precis den jag ville läsa fastän jag inte visste det förrän jag såg den. Jag hade nog trott att denna dokumentärbok skulle vara lite mer hårdtuggad, men Inget att avundas är snitsigt upplagd, min själ – en riktig sträckläsare. Författaren och journalisten Barbara Demick har under tio års tid lärt känna nordkoreaner som hoppat av till Sydkorea. Deras berättelser och fakta om Nordkorea i olika skeden av landets historia från och med Koreakriget flätar hon skickligt samman på ett sätt som gör resultatet romanlikt. Och hur det nu går till så lyckas hon undvika att alltihop blir ohjälpligt deprimerande. Inget att avundas är faktiskt en ganska hoppingivande bok (avhoppingivande, ha ha).

Och om något ville jag ju läsa ännu mer om Korea, vilket såklart inte undgick Maken.* Att Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman fanns hade inte undgått mig; den kändes som ett rätt självklart val efter Inget att avundas. Jag har faktiskt bara hunnit halvvägs än så länge, men den får vara med här ändå. Även detta är en slukarbok. Den börjar med att legendariska sydkoreanska filmstjärnan Madame Choi blir kidnappad av Kim Jong Il, och berättelsen om henne interfolieras med en rapport från författarnas hårdbevakade resa i Nordkorea och med fakta, alldeles som Inget att avundas. Men till skillnad från Demick, som inriktar sig på nordkoreanska förhållanden, använder Bärtås och Ekman helljuset och belyser både ett större historiskt och ett bredare globalpolitiskt spann. Med Demicks bok i pinfärskt minne måste jag säga att den trots sin relativa saklighet jämförelsevis ter sig nästan lite svartvit i vissa avseenden. Bärtås/Ekman ger en mer nyanserad bakgrund, bland annat till hur förhållandena var på den koreanska halvön när den japanska ockupationen upphörde och delningen skedde. Här får man veta betydligt mer om hur övriga världen har agerat genom decennierna. Bärtås/Ekman har däremot inte fått komma till tals med några nordkoreaner, så det perspektivet saknas. Därför kompletterar de bägge böckerna varann bra.

Kanske fortsätter jag läsa böcker om Korea efter Alla monster … Det finns en minst sagt gedigen litteraturlista i den, så det är bara att välja. Utvecklingen i Nordkorea kommer jag definitivt att följa med intresse – och viss bävan.

*Faktum är att han måste ha uppfattat detta på telepatisk väg, för när vi firade julafton dan före dan före dan hade han redan hunnit beställa boken, få hem den och hålla den undangömd ett tag. Det är ju precis såna julklappar jag skulle vilja köpa till honom: när han kommer på att han önskar sig en grej, så ligger den redan i klappsäcken.

boy, you better stand your ground

2011-12-21T09:48:00.005+01:00

Dom tror dom är i framkant, dom där utrikiska datamänskorna, men om man talade om för dom att den här idén genomfördes redan innan dom själva var födda i ett litet med Schweiz förväxlingsbart land på gamla kontinenten skulle dom väl bryta samman. Själv har jag aldrig kunnat begripa varför KF släppte blåvittserien. Nu nyintroduceras den, men man borde ha hållit fast vid sitt lysande koncept och inte fegat ur. Dagens bild är hämtad härifrån. (Går att klicka större.)

santa won't you please bring me what I really need

2011-12-20T11:24:00.007+01:00

Idag blir det två klapptips och en fråga. Tipsen först:

Den 22 mars var det Världsvattendagen. Det som bl a togs upp på agendan var den kraftiga lanseringen av diverse produkter som innehåller silverjoner av olika former. Varför? Jo, för att skydda oss från bakterier och dålig lukt.

Så vad händer då med oss och miljön?

Det mesta av silvret som preparerats i klädesplaggen sköljs ur vid första tvätten, kan inte brytas ner i reningsverkens biologiska processer, utan fortsätter ut i havet där fiskars fortplantningssystem och embryoutveckling blir skadat och vi äter fiskarna…

Läs mer på Unlimited Performances webbplats. Unlimited Performance är ett företag som tillverkar miljövänliga kläder av bambutextil. Om bara rätt sorts bambu används är bambufibern ett bra textilt alternativ. Jag har shoppat ur företagets snygga och praktiska sortiment och är jättenöjd med plaggen – även om jag oftare bär dem som vanliga gångkläder än jag sportar i dem (de är ju snygga också).

Beträffande bakterier är det tragiskt att så många vill få oss att tro att alla bakterier är skadliga, när de flesta är goda och snälla och bra och gör oss gott. Att städa jättenitiskt och använda en massa antibakteriella medel är helt kontraproduktivt: immunförsvaret blir sämre och man blir lättare sjuk. Jag läste en gång att kroppen lär sig att värja sig mot sjukdomsbakterier genom att öva på de goda bakterierna den möter. Det är som när ett barn fäktas med träsvärd: de lär sig tekniken tills det blir dags att fäktas med blanka vapen, dvs när de dåliga bakterierna angriper. (Jag tycker mig förstå liknelsen trots att riddartiden ligger lite bakom oss.)

Och beträffande den så kallade dåliga lukten – vilket väl i de flesta fall betyder inte parfymerad bortom sans och vett – skulle jag nog förorda tvätt av kropp och kläder istället för ett plagg som döljer svettlukt. Det är väl om något mer ohygieniskt.

Om plagg med inslag av silverjoner hade jag tidigare läst om i den utomordentligt intressanta Badskumt: gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg av Katarina Johansson*. Där får man lära sig massor om de produkter man tror sig behöva för att få lov att vara med alla andra civiliserade mänskor och leka. Det är delvis nedslående läsning, men det fina i kråksången är att man själv verkligen har makten och kan välja bort såna produkter man plötsligt får veta innehåller giftiga ämnen. Författaren försöker inte ge läsaren dåligt samvete, utan påpekar att det ofta är omöjligt att leva fullkomligt giftfritt. Man får göra så gott man förmår, helt enkelt, och det kan man ju lyckas lite bättre med när man fått lära sig mer om vad tillverkarna egentligen stoppar i sina produkter, vad de olika signalorden betyder i konkreta termer och hur sanna påståendena om vissa ämnens verkan är i verkligheten.

***

Så till min fråga:

Lillis gnisslar tänder!!! om nätterna. Hon gnaskar och mal med sina arma gaddar så det låter som om de ska trilla ur skallen på henne. Storasyster gjorde också det i ungefär den åldern men slutade så småningom (precis som alla tandläkare hennes oroliga mamma rådfrågade trodde att hon skulle: de sa att det var en fas som många barn går igenom och att det inte gick att göra nåt åt det). Men jag hade hunnit glömma vilket lidande det är att höra gnisslet, och nu när det är dags igen kan jag lik förbaskat inte låta bli att tro att lillan upplever hemska hemska saker i sömnen. Vad har mina k. läsare för erfarenhet av det här? Finns det verkligen inget man kan göra åt det?

*Det är inte omöjligt att jag skrivit om den tidigare, men den förtjänar att tjatas om.

in the endless halls

2011-12-13T20:24:00.004+01:00

Man hittar böcker, trots allt gör man faktiskt det. Man börjar läsa men ratar en bit in i boken, det gör man också, men det visar sig finnas böcker som verkligen är värda att läsa.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell räknas nog egentligen som en bok för unga vuxna, men fastän den berättas av en sjuttonåring ska man inte bli avskräckt och tro att den är pubertal. Det är den absolut inte. Faktum är att Thydell kan skriva om väsentligheter precis så avskalat och rakt på sak som jag vill läsa om dem. Rättframhet ska inte misstolkas som simpelhet (vilket förstås är överflödigt att påpeka för min kloka k. läsekrets).

Gymnasisten Nora Jonasson är romanjag, eller kanske snarare roman-Nora Jonasson. Hon berättar fram sig själv i nuet och i minnesbilder om vartannat, ofta så sätt att läsaren ser hur sånt som hänt flätas samman med och påverkar sånt som händer och kanske ska hända. Nora Jonasson befinner sig i en formativ period, har fullt upp med att reda ut inför sig själv vad som egentligen är viktigt i livet, vad som egentligen är hon och vad som egentligen skulle kunna väljas bort även om det är rent infernaliskt svårt. Ja, det är liksom vad det hela handlar om. (Som om nåt mer skulle behövas!) Det är väl som jag ser det ungefär vad livet handlar om mest hela tiden. Kalla mig gärna ung vuxen, men såna val ställs jag inför med jämna mellanrum. De prioriteringar man en gång gör har ju en förmåga att bli inaktuella efterhand som man upplever mer och annat.

Sitt värnlösa lättrispade tonårshjärta skyddar Nora Jonasson med saklighet och knastrande ironi. Balansgången mellan smörigt och distanserat är marig, men Thydell är mästerlig på den där linan. Den här boken läste jag så hetsigt att bladen nästan slets sönder, och jag är fortfarande kvar i den.*

En annan högst oratad bok är The Keep av Jennifer Egan. Även om det garanterat finns böcker som är uppbyggda på ett snarlikt sätt kan jag inte erinra mig att jag har läst nåt liknande, för det är en skikt-på-skikt-berättelse, rena julafton att läsa med lucköppning till en annan nivå och en annan verklighet titt som tätt. Och precis på slutet, när man tror sig ha klurat ut vad som var verklighet och vad som var dikt, händer nånting som verkligen är oförklarligt, så att läsaren lämnas kvar i ett jättestort frågetecken (ungefär som i videon till Nik Kershaws The Riddle, om ni minns den) för all evighet.

Man skulle kunna säga att The Keep innehåller tre parallella handlingar. Man skulle också kunna säga att den är en enda helgjuten berättelse (som dessutom biter sig själv i svansen). Keep heter på svenska kärntorn, donjon eller barfred och är det första och innersta i en fästning eller ett slott, den del där man förskansade sig vid belägringar: den ointagliga delen, den som aldrig faller. Utan risk att sabba nånting förvånande i boken kan jag åtminstone säga att titelns keep i sin konkreta form är det innersta i ett urgammalt slott i närheten av en diffus och skiftande gräns nånstans i Centraleuropa. Dit kommer en übercyberberoende amerikan för att jobba hos en kusin han inte sett på år och dag. Att det inte finns nån täckning på slottet är en form av skräck för nutidens västerlänningar, men den blandas snart samman med skräck av mer traditionellt snitt

och det är inte det enda som blandas ihop i den här kusligt skickliga intrigen. Fast tro nu för all del inte att The Keep är fantasy eller horror. Tvärtom utforskar den verklighetens många plan så listigt att det till slut blir omöjligt att peka på nån av bokens beståndsdelar och med övertygelse säga vare sig Detta är verkligt eller Detta är inte verkligt.

Jennifer Egan är hittills mest känd för A visit from the Goon Squad som jag dock inte läst än, och knappt törs läsa nu efter The Keep av rädsla för att bli besviken. Meeen så fort Maken har letat fram den ur bokbeståndet gör jag det ändå, det vet jag ju.

*För ett par år sen läste jag Och i taket lyser stjärnorna av samma författare. Den var bra den med, och en rätt stor anledning till att jag valde en bok av Thydell igen.

we'll crash in a hut

2011-12-11T23:12:00.007+01:00

Åkte och grillade med en hoper ongar i dagens oväntat sorglösa decembersol. Här omkring finns flera jaktlag som håller med grillkojor som allmänheten gärna får använda. Standarden varierar från enkel – eldstad och ved – till rena lyxen, nämligen i det formliga grillpalats vi valde idag. Det var långtifrån första besöket, men medan jag stod där och väntade på att eld skulle förbytas i glöd stod jag och studerade anläggningen. Jo, man kan gott kalla den så. Förutom grillkojan finns vedbod, soptunna, utedass och utegrillplats med stor ringbänk kring. Utedasset är ombonat och saknar givetvis inte värmande frigolitskiva. Soptunnan är dold bakom en prydlig skärm. Och själva kojan tycks bara få alltfler finesser för var gång man kommer. Det finns sittunderlag i ett väggskåp. Långa grillpinnar saknas självfallet inte; ej heller stekspade. Fotogenlyktor hänger på rådjurshorn (krokmodellen par préférence), liksom en gästbok fylld av ros och tack. Handyxa och slidkniv. Tändvätska. Tre plexiglasade fönster (istället för den sedvanliga lösningen med väggar som inte går ända upp till taket). Blomlåda –med blommor eller annat dekorativt i! Tavlor på väggarna, både drivna teckningar och fantastiska foton (en av medlemmarna i det här jaktlaget är en makalöst skicklig amatörfotograf), ett kollage av bilder från när grillplatsen byggdes.

Och bäst jag stod där och beundrade den senaste inredningsdetaljen, en väggfast skärbräda, slog det mig: det här är precis vad barnen håller på med när de leker i lekstugor eller bygger kojor. De ordnar så bekvämt och praktiskt för sig som de bara kan, och det de här gubbarna håller på med är precis samma sak, bara det att de har större färdigheter att bygga "riktiga" hus och obegränsat med pengar till redskap och material. Allihop har redan villa och bil och i många fall sommarstuga och båt också, men inget tycks ta kål på människans längtan efter att skapa nånting primitivt med sina bara händer, nånting provisoriskt, nånting som bevisar för henne att hon kan överleva i vilken nödsituation som helst.

Tanken var lite rörande. Västerlandets värfärdsgubbs lämnar tresitssoffan och 40-tummaren för att hänga med gänget i kojan, spika upp en uppstoppad hackspett och ett hjorthuvud i plast utanför dörren till sin egenbyggda mansgrotta. Nej, jag raljerar inte: jag känner igen den där envetna driften så väl, har inget vidare pli på min (den målar upp galna fantasier om alla möjliga platser den ser, ödehus övergivna fabriker gamla bykstugor skrevor mellan flyttblock, börjar hoppa jämfota av iver och vill genast flytta in och börja möblera, enkelt först såklart men efterhand alltmer ombonat

och när jag påminner den om hur ombonat vårt befintliga hus redan är blir den alltid lika besviken, skriker att varför måste jag jämt vingklippa dess kreativitet och sätter sig i en vrå och surar. Till nästa gång den får syn på nåt förfallet ruckel den genast blir sugen på att bosätta sig i, åtminstone ibland).

Fast till skillnad från gubbarna i jaktlaget kan jag inte döda min egen mat, utan måste ha med mig hamburgare och korv från affärn för att klara överlevnaden på riktigt ett par timmar.

short little span of attention

2011-12-08T08:38:00.005+01:00

Igår kväll fick stolta mor Gillette avnjuta högläsning av en Nobelpristagare. För ser ni, k. läsare: vid den årliga Nobelmiddagen igår tilldelades mitt äldsta ättelägg skolans Nobelpris i litteratur. Den tildragelsen var så stor att jag först imorse tänkte på att fråga vilken häst hon hade haft på ridningen – då förstår ni.

Den senaste månaden har barnen inte haft andra läxor än högläsning fyra dar i veckan. Det är trevligt eftersom vi vuxna ska lyssna. Julflickan har plöjt böcker i rätt hög takt och är nu en bit in i Drakriddarserien av Jo Salmson, fantasy som är välskriven och seriös fastän den är lättläst. Och vilka illustrationer av Åsa Ekström! Att böckerna väcker läslust hörs jättetydligt på Julflickan: hon berättar med inlevelse och stakar sig nästan aldrig (om böckerna inte intresserar henne slarvar hon över orden och ids inte kolla så noga). Ja det är en glädje att höra henne läsa de där böckerna!

Själv har jag råkat in i en period av svår litterär uttråkning. Inga böcker jag ser verkar lockande. De jag ändå ger mig på förmår inte hålla mitt intresse vid liv särskilt länge. Jag läser recensioner och känner igen alla tecken på att detta är böcker jag normalt skulle ha slukat, men vämjs just nu vid tanken på att börja på dem. Varenda bok jag börjat på ligger halvläst och surar. Till och med en Cormac McCarthy! fatta! För att hitta nånting, vad som helst, som kan få mig att vilja sträckläsa springer jag på bibblan och lånar nästan maniskt. Samma sak där: jag läser blurbarna på omslaget och avskräcks så intensivt av vissa nyckelord (som hjärtevärmande och gripande) som om böckerna hade bränts. Jag läser sammanfattningarna och känner att inte en enda handling eller intrig känns angelägen: antingen är det för tungt och pretto eller för lättköpt och effektsökande. Jag läste visserligen ut Eva-Marie Liffners Augustnominerade* Lacrimosa och kunde ju konstatera att det var ett riktigt kraftprov, en utmärkt genomförd gammeldagsprosa (nästan ingen som försöker sig på det lyckas, men Liffner talar som hade hon själv levat på Almqvists tid), en intrig lika sinnlig som sinnrik – men ändå smakade den pappersmassa i munnen på mig. Det är hemskt! Och Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann har jag också tappat intresset för. Jag ser ju att denna moderna pikaresk är fyndigt skriven, att storyn är spännande och att det finns genuint roliga formuleringar i den. Men efter en tredjedel känns det inte kul längre, bara tjatigt, och jag struntar i hur det går för hundraåringen. Så kan man ju inte ha det!

En bok har jag i alla fall fått fatt i som drog mig med i rasande fart genom sidorna: Hängivelsen av Elisabeth Hjorth. Ur den alldeles vanliga Cecilias ögon får man vissa ledtrådar till det man alltid undrat: hur i himmelska fridens fröjd kan folk dras till sekter? Det handlar inte om Knutby (som nämns av en av sektens ledargestalter: "Men jag känner dem sedan tidigare, och jag har alltid tyckt att de varit fel ute. Att göra en vanlig kvinna till avgud på det sättet. Äckligt.") men i mina ögon verkar det kunna gå på ett ut: samma fullkomligt känslokalla självförhärligande som kräver att alla andra utplånar sig själva för att kunna göra de offer som påbjuds. Allt i Guds namn, givetvis. (Och rent parentetiskt tänkte jag hela tiden på detdär som Carola sa när det begav sig, om ni minns: Gud vill att jag ska ha en fin bil! Precis samma resonemang använder bokens sektledare.)

På en prosa som dirrar fjärilslikt mellan tankar, stämningar och sinnesrörelser visar Hjorth hur Cecilia söker sig till gemenskapen kring de starka och karismatiska. Det måste vara en svår balansgång att skildra ett ämne som saknar gråtoner (jag menar: antingen är man med i sekten eller också fördömer man den helt) men Hjorth gör det inkännande, framställer aldrig Cecilia som knasboll eller svag och viljelös. Förloppet känns om inte normalt så fullt begripligt, ja följdriktigt. Och! fängslande från första sidan till sista.

Så det finns kanske hopp för en läsblasé bloggare ändå. Och förresten är det inte bara läsningen jag är less på. Teveserier film mina fotoalbum raggsocksstickning ja till och med bloggande känns långrandigt och … pressande. Pretraumatisk stress föreslår Karin Englund i föregående kommentatorsbås, och det är bergis en bidragande orsak. Några tummar som behöver rullas har jag i alla fall inte.

*Fast det visste jag inte när jag lånade den: jag valde den för att jag tycker Liffner är bra. Och trots min läsleda är jag ännu mer imponerad av henne nu. Men fortfarande är debuten Camera den av hennes romaner jag tycker mest om.

it's them instead of you (uppdaterad III)

2011-12-07T10:14:00.009+01:00

Ungdomens julfobi har jag kommit över, men att köpa julklappar är och lär förbli något av en fasa. Ju närare och kärare mottagaren är, desto mer våndas jag och desto svårare blir påhittighetens posttraumatiska stressyndrom. Till barnen kan man förstås alltid köpa prylar, de är ännu i åldrar då de blir glada för stunden, men jag vill ju helst ge dem något som inte bara hamnar i det namnlösa kaoset i nån av leksaksbackarna efter en vecka. Därför har jag köpt ett fadderskap åt dem idag. I den förvirrande mängd av organisationer som sysslar med detta valde jag Plan, som flera körkolleger stöder. Eftersom jag tänker att vi så småningom kanske vill resa dit och se vad fadderiet åstadkommer, och dessutom vill att döttrarna ska stå som faddrar, ringde jag och fick personlig hjälp med att välja fadderland. (Om man inte är petnoga med detaljerna kan man lika gärna anmäla sig på nätet.)

Men för att den k. läsekretsen inte ska tro att mina barn lider materiell brist kan jag tala om att jag tänker ge dem en glassmaskin i julklapp också. Inte nog med att hemgjord glass blir godare, den är ju också relativt fri från märkliga tillsatser. Jomen det tror jag blir en nyttoklapp. (Man kan visserligen göra fuskglass jätteenkelt genom att vispa ett paket vaniljvisp, blanda ner till exempel ett par hackade Dajm i fluffet och frysa ett par timmar. Det blir en suverän och lättvindig dessert, men möjligheterna att variera smaken blir ju rätt begränsade.)

I klappväg finns annars den lysande lösningen att ge bort saker som en tredje person får och som verkligen gör nytta. Ni vet: ge bort en get, några träd, en halv brunn eller vad det nu kan vara. Det är inte faster Berit som ska ha geten i sin trea i Bandhagen och inte onkel Knut som ska ha den halva brunnen, han har haft kommunalt vatten sen sjuttitalet vet ni väl. Nej, de har redan allt de nånsin kan önska sig och dessutom både källarförråd, vindskontor och skräprum fullproppat med sånt de inte önskar sig, så till dem blir ett gåvobevis alldeles idealiskt. (Till mig med, för den delen. Allt jag vill ha kan jag köpa själv när som helst. Kanske finns det nån mening med det här givandet, nån sorts symbolik eller bakomtanke, men i så fall har det inte uppdagats för mig än och tills det gör det kommer köpande för köpandets skull att kännas meningslöst och deprimerande.) Action Aid har gjort sig kända med just sin getgiverikampanj. Barnfonden har också getter bland gåvorna i sin butik, liksom Barnmissionen. Det finns förstås många fler organisationer – om ni, k. läsare, rekommenderar nån särskild ska jag uppdatera den här postningen.

Uppdateringar:
Fler bra organisationer föreslagna av Helena: Läkare utan gränser. WaterAid. Som Helena påpekar i sin kommentar: … man satsar inte på sanitet i biståndet, trots att det är den insats som ger mest tillbaka. Hon är sakkunnig på området, bara så ni vet att det här är en bra grej. Läs hela hennes kommentar i båset. Nästa Helena tipsar om Oxfam, där man bland annat kan bekosta utbildningar, och IM som förutom den snudd på obligatoriska geten har skolavgifter, toaletter och cyklar. Mot IM har northofsweden en graverande invändning som finns i båset, men hon tipsar om att man kan ge afghanska flickor skolgång genom Svenska Afghanistankommittén.

poor is our praise

2011-11-21T12:12:00.004+01:00

Miss Gillette kan vara dålig på uppföljning, och nånstans i bakhuvudet ligger en liten halvnot och inar att jag borde rapportera hur det gick med den där konserten som kändes så illa förberedd.

Första framträdandet i en fin liten landsortskyrka får väl kallas passabelt. Men vi har vant oss vid att se förstakonserter som ett genrep – kanske låter hemskt respektlöst mot besökarna där, men jag menar inte att vi inte ger vårt bästa, snarare att vi får en chans vid nästa tillfälle att bättra på det som eventuellt inte gick alldeles perfekt.

I den här kyrkan är skivan inspelad.

Framträdande två i storkyrkan här i DPC kändes mer gjutet, om än inte helt fenomenalt. (Jag avskyr verkligen Ola Gjeilos Prelude.) Eller vänta … Maestro formligen strålade efteråt och sa att det var en av de konserter vi skulle komma att minnas länge. Sånt säger han inte utan att mena det. Hm. Oroar mig lite att jag är så ur fas med honom; jag brukar annars veta vad han ska tycka. Om jag är för okänslig för det helt plötsligt är jag kanske sämre som korist också just nu? Hm hm hmmm. Jo, lite har jag nog tappat kontakten. Vad gör man åt sånt?

Men ett är säkert: äntligen har skivan kommit! Ikväll får vi den! Jädrar i min lilla låda, sen ska det kommas i julstämning här hemma!*

*Himla hugade k. läsare som vill ha ett eget ex kan tala om det för mig. De flesta som det kan bli aktuellt för har nog mina kontaktuppgifter, men om inte: lämna en lagom maskerad mejladress i kommentatorsbåset.

lindar av olvon en midsommarkrans

2011-11-20T14:16:00.005+01:00

Ofta händer det att jag dokumenterar nånting fint, fånigt, fiffigt, förkastligt eller på annat sätt minnesvärt jag råkar få syn på. Inte lika ofta, men inte alltför sällan, händer det att jag delar med mig av såna iakttagelser här på bloggen. Igår hade jag tillfälle att ägna mig osedvanligt grundligt åt fotopyssel av olika slag, och då hittade jag några bilder som världen ännu inte fått se.

Den här vet jag varför jag tog: godispåsen var den enda vara som hade fallit mig i smaken vid ett besök på det där jättestora småländska möbelvaruhuset.

Men den här? Jag minns tillfället och butiken mycket väl. Jag minns till och med min fascination över … ja, vad? Jag minns att jag tog om bilden flera gånger innan jag tyckte att det syntes tillräckligt tydligt. Men vilket då? Finns det nån k. läsare som kan gissa? För jag kan det då inte.

Som kompensation för detta pseudoämne klämmer jag in en länk till en slöjdblogg jag just upptäckte. Den har en klart lekfull ton och ger tips på de mest disparata och häpnadsväckande saker man kan knåpa ihop. Eller vad sägs om att tälja en barnvagnsmobil med små Star Wars-figurer på en tråd? Eller att virka en kroppsstrumpa åt sin systemkamera? Eller sno ihop en bukett bokbladsblommor? Bloggbedrivarna är mänskor som skrattar när de skapar, det märks. Varsågoda:

http://www.365slojd.se

on the uber side ob de island

2011-11-16T08:45:00.004+01:00

Jag klättrar inte i berg.
Nej, visst.
Jag har inte läst rumänska romaner.
Så är det.
Jag kan inte härma ugglor. Äger inget akvarium, än mindre två.
Helt riktigt.
Jag känner inte gatorna i Birmingham. Är inte busschaufför. Bowlar inte. Har aldrig gjort.
Inte heller dricker jag sherry.
Jag vet inte vad drottning Silvia väger.
Samlar inte på vimplar. Heter inte Bengt. Minns inte när mördarsniglarna först invaderade landet.
Javisst. Detta är jag.
Hälsar inte med vänster hand. Hoppar inte stav. Lagar inte mina skor i Armenien.
Har inte nätundertröja. Somnar aldrig på bussen.
Så sant, så sant.
Jag gillar inte Brahms och de andra.
Nej, bevare mig.
Så är det. Detta är jag. Jag är vad jag inte är. Fortsätter jag bara tillräckligt länge på denna negationens väg, så kommer bilden av mig att klarna. Steg för steg.

Ur Nedräkning
Krister Gidlund

Jo, uteslutningsmetoden går ju faktiskt utmärkt att tillämpa för oss som inte orkar vara så himla affirmativa jämt och bejaka allting. Väljer bort saker gör man väl hela tiden, småsaker som att man inte lagar skorna i Armenien, men jag minns första gången jag skapade en ganska stor definierad yta hos mig själv genom uteslutning: efter att ha prövat på nåt som tydligen var livets högsta mål för varenda kotte i min ålder, i alla fall för dem som var intressanta spännande sexiga, stod valet mellan att fejka och färglägga upplevelsen med kulörer ur den klatschiga målarlådan, och att säga som det var och därmed göra mig skyldig till en social horrör.

Jag bestämde mig, och erkände – kanske mest för mig själv – att backpackerlivet inte var nåt för mig. Idag kanske det låter skrattretande, ungefär som att erkänna att man inte samlar frimärken, men man måste tänka på att jag var arton–nitton och att ryggsäcksluffning var det man gjorde, skulle göra eller allra allra minst drömma om att göra. Att i den miljön bekänna att jo, visst hade det haft sina poänger och vackra platser hade det ju varit, men mersmak hade det faktiskt inte gett, det var som att kliva utför ett mindre stup.

Men vilken lättnad det var. Nu slapp jag sitta och fantisera om resor jag egentligen inte alls ville ut på, och i värsta fall plötsligt upptäckte att jag inte kunde snacka mig ur. Och märkligt nog överlevde jag socialt. Med en lite tydligare bild av vem jag inte var, och därmed vem jag var.

Jerusalem Methusalem och Hoola Bandoola Bandusalem

2011-11-11T00:11:00.002+01:00

Förutsägbart så man kan gäspa käken ur led, men den här gången struntar jag i att alla andra kommer att göra det, åka dit, lägga pusslet, sudda med luktsuddet och köpa tishan: jag hoppar på tåget som har nummer

Dagens datum är helt unikt i mitt liv såtillvida att det är det enda som är både bakochfram- och uppochnerdatum – och som dessutom bara innehåller en och samma siffra*. Det enda datum som nånsin varit häftigare under hela vår tideräkning inföll för niohundra år sen – 1111-11-11 – och det kommer såvitt jag kan räkna ut inte att överträffas förrän om drygt niotusen år. Nästa gång samma balla datumförkortning** som idag återkommer blir om hundra år, och med få undantag ser det från denna horisont inte troligt ut att så värst många i de nu levandes skara får uppleva den dan.

Numerologi är inte min grej egentligen; det är mer symmetrin som tilltalar mig. Men Mentormamman berättade en sak som är lite kul: om man lägger ihop antalet år man fyller innevarande år med de två sista siffrorna i sitt födelseår, så blir det alltid 111. Under hela -11, alltså; nästa år, -12, blir det 112. Och så vidare. För personer födda 2000 eller senare är det ännu tuffare, eftersom summan för dem blir identisk med varje innevarande års sista siffror.

Vid närmare eftertanke är det ju inte ett dugg konstigt att det blir så här skenbarligen siffermagiskt – det är bara helt vanliga mattemagik. Men att 11-11-11 är ett datum i en klass för sig vidhåller jag å det bestämdaste.

*Bakochframochuppochnerdatum är inte alldeles ovanliga: några vi har skrivit i mannaminne är 01-11-10 och 10-11-01. Och nöjer man sig med bakochfram blir det ett ganska stort gäng.
**Alltså med bara tiotals- och entalssiffran i året utskrivna

of love without a sound

2011-11-10T08:28:00.007+01:00

Hade en nära hästen-upplevelse igår efter Julflickans ridlektion. Hon och ridkompisen är förvånansvärt ointresserade av att pyssla med hästarna, utan sticker hellre och sopar i foderladan eller rider på trähästen i sadelkammaren. Medan jag själv gärna klär av Julflickans springare efter utfört arbetspass och klappar om den.

Hästarna på de här bilderna …

För att få ordning på lättridningen har Julflickan på sistone fått rida stor häst. Eftersom hon är så kort att hon knappt når nedanför sadelkåporna med fötterna krävs det att hästen är lättriden, eller så kallat snäll (överkurs: läs denna utmärkta reflektion över vad vi lägger i begreppet ”snäll häst” och vad det kan tänkas innebära mer än ”snällhet”. En viss parallell tycker jag kan dras till ”snälla barn”, vilket i alltför många fall betyder fogliga barn som syns men inte hörs). Och snäll är den här femtonårige herrn. Han låter sig ledas av en unge som knappt är en tvärhand hög, han går in i sin spilta och stannar där. En egenhet har han emellertid, nämligen att om man inte sadlar och tränsar av under tiden som han väntar på att ledas till manegen nästa gång, så klär han av sig själv. Inte ens grimma har han, utan bara en halsrem.

Som ungen min har haft den här hästen ett antal gånger, och som hon faktiskt inte når att sadla och tränsa av själv, har vi hunnit bli lite bekanta. Jag vet att han alltid är vråltörstig när han jobbat och han å sin sida vet att jag inte propsar på att tjudra honom innan han fått dricka sig otörstig. Åtminstone den mikroskopiska friheten måste han få. Det fick han igår också. Sen knäppte jag ändå på honom halsremmen. Medan jag gjorde det började han bita i min jacka. Inte så hårt, men enträget. Jag tillrättavisade honom milt med rösten och drog ifrån honom jacksnibbarna han tagit i munnen, men han hittade ju nya. Sådär höll vi på ett tag: han bet försiktigt, och jag flyttade lite på mig. Lilla tiggis, du ska inte hålla på att tigga, du känner ju på lukten att jag inte har nåt godis i fickorna, nej den får du faktiskt inte bita i, den boken tillhör biblioteket förstår du fina gubben. Men efter ett tag började jag fatta att han inte letade godis. Han noppade på mig med tänderna ungefär så som hästar gör när de kliar varann: han ville bli klappad och kliad och joxad med. Ju!

Så då hämtade jag en borste fastän han redan var blank som en släthårig tax, och när jag borstat på alla sköna ställen och särskilt i pannan, där det visst var extra mysigt, så drog jag honom ömsint i öronen en stund medan han sänkte halsen alltmer, och hela tiden var jag sådär andäktigt salig över att ha blivit tilltrodd förmågan att förstå nånting viktigt, nåt som möjliggjorde samförstånd, ett möte på samma plan. Som när jag fick det oerhörda förtroendet att ansa FN-soldaten i nacken med trimmern: den enda gången som vi egentligen var avspända tillsammans, kanske för att jag inte försökte forcera ingenmanslandet med ord.

… har massor med texten att göra, även om de inte omnämns i den.

När Julflickan började på den här ridskolan tyckte jag det var bra att det inte finns ett skötarsystem som det gjorde på alla ridskolor jag red på då när det begav sig: ett strängt hierarkiskt och väldigt exkluderande system där tjejerna vaktade sina sköthästar med näbbar och klor och andra ungar knappt fick peta på de älskade djuren. Detta är naturligtvis inte optimalt ur mänskosynpunkt. Men nu har jag börjat undra om inte hästarna mådde bättre av det: att ha en eller två (möjligen tre, för det kunde finnas tredjeskötare, vilka dock i princip mest funkade som slavar åt förste- och andreskötaren och nästan aldrig själva fick göra nånting viktigt med hästarna) välkända människor som var ständigt närvarande, pysslade om dem och kände just deras egenheter utan och innan. På den här ridskolan verkar det så anonymt och hästarna lite … ensamma. Jag törs nog säga så utan att göra mig skyldig till alltför svår antropomorfism: hästen är ju ett utpräglat flockdjur som inte mår bra utan sällskap, och som givetvis gillar fysisk kontakt lika mycket som alla andra.

När jaaag till slut skaffar hästar ska de gå i lösdrift, även inne. Fast dit är det nog ganska långt, inte minst för att det finns oändligt mycket i hästarnas kommunikation som jag inte begriper än på långa vägar.

Oh - good morning, Mr Tyler

2011-11-09T12:10:00.002+01:00

Att många så kallade städföretag gör förtäckt reklam för sexuella tjänster är ju ingen hemlighet (ledtrådar till det är formuleringar som vi rengör ALLT i ditt hem … samt foton på [den undtantagslöst kvinnliga] personalen). Ett lite ovanligare exempel hittade Maken idag i Den pöschkans lokalblaskan:

PENSIONERAD MÅLARE
MED DRAG I PENSELN!
Vi utför alla arbeten inomhus.
ROT-avdrag.
Goda referenser.

Eller är det bara jag som …? Nå, man har inte roligare än man gör sig.

mopsen där är också vår

2011-11-07T08:10:00.004+01:00

Femåringen tittar upp ur sin väska och säger:
"Mamma, varför har vi så mycket kläder med oss?"

Ja du, Lillan. Det kan man verkligen fråga sig.

En av få kassar den gilletteska familjen aldrig
haft med i packningen. Det är Mormorn som
fortfarande äger ett sånt här nostalgiexemplar.
Det finns de som sparar på plastkassar, alltså
inte hopknölade i lådan för soppåsreserven,
utan utslätade (helst aldrig vikta), som värde-
föremål. Och tänk, den samlarvurmen förstår
jag precis.
I just det här fallet är det ju helt omöjligt att
inte börja nynna Det var vid Spisa sent en
lördagskväll, vi satt och gjorde ingenting.
Nåra frös och nåra pös och nåra öppna en
ölring. Eftersom vi aldrig själva inte bodde
så till att vi handlade där har Spisa alltid
varit snudd på mytiskt för mig, så det är en
märkligt känsla att se bevis på dess existens.

king of the pumpkin patch

2011-11-02T00:15:00.001+01:00

Halloween kom och gick och måtte ha valt en lång omväg om mig, för jag märkte inte av den alls. Det kan ju också göra detsamma. Men den kan tydligen ge upphov till en skaparlusta vars uttryck jag inte kan låta bli att visa. Tänkaren och flera fränder till honom finns här.

Herre, Jarl Kulle beundrar jag

2011-11-01T20:14:00.006+01:00

Bloggträff är det inte ofta Miss Gillette deltar i, men idag kan intresseklubben notera att Bloggblad har haft älskvärdheten att bjuda Musikanta och henne på en slik. (Alla klara med det?) Det blev en himla – vilket uttryck är högst avsiktligt valt; vänta får ni se – trevlig tillställning med viss tonvikt vid musiken, som liksom bloggandet är en gemensam nämnare för oss.

Sedan Musikanta ilat vidare mot körövning kom vi in på Bloggblads textförfattande. Jag, som inte har minsta aning om hur det går till i den branschen, sög intresserad åt mig allt jag fick reda på*. En av svårigheterna man har att brottas med är tilltalet i en sång. Inget jag brukar reflektera över, men nu berättade Bloggblad att tonsättare kan vara hemskt kinkiga på den punkten. Nån kan absolut inte tonsätta lyrik som handlar om ett "jag", andra tycker att "vi" skapar en känsla av en avskärmad grupp, och en del menar att tilltalet "du" blir anklagande (om det inte, tänker jag, är den himmelske fadern i en eller annan inkarnation man riktar sig till). Vilka alternativ finns egentligen kvar då?

Sista versen, på dörrmattan, handlade om kraftuttryck: hur de översätts, hur de används i allmänhet. Jag är väl inte ensam om att ha blivit helt avtrubbad för snart sagt alla fula – i ordets bokstavliga bemärkelse – ord, och säkert är det fler än jag som har upptäckt att de snällare orden plötsligt återfått en hel del av sin forna skärpa, att man riktigt kan hoppa till för din apa! eller idiot! som man länge hållit för barnsliga. Men när jag var liten var den sortens tillmälen inte skrattretande. Då sa man sånt som Gudars skymning! när man baxnade, eller bara Gudars!, eller min favorit: Gud i brallan!

Ett par timmar efter detta samtal gick Maken och jag på Konstmuseet här i Norrköping och toknjöt av den stora GAN-retrospektiven – där jag blev påmind om ett annat förtjusande uttryck för häpnad, nämligen Moses pergament! (Lite ballare än å faan, håll med om det.) Men vad jag aldrig vetat är att andra ordet i uttrycket ska ha versal: Moses Pergament var ju en alldeles riktig person, en tonsättare till ett av vars verk Gösta Adrian-Nilsson skapade scenografin. Tänk att detta har förbigått mig så alldeles komplett!

GAN får jag försöka skriva mer om en annan gång – om jag kan**. Nu bara måste jag avrunda med det här gamla Agnetha Fältskog-örhänget. Texten*** till den är verkligen så bisarr: antingen är den skriven med fullaste, barnablåaste troskyldiga uppriktighet, eller också med en rent dödsföraktande ironi. Jag har aldrig kunnat bli klok på vilket. Men nu får den bli mitt tips till Bloggblad om ett tilltal man nog bör undvika när man skriver exempelvis psalmer. (Jo, man. I allmänhet. Blink blink.) Hela texten står under filmrutan på DuTub. Lyssna/läs och förfasineras.

*Jag tänker inte redogöra för allting här, utan rekommenderar den som vill veta mer att gå till Bloggblad och läsa vad hon själv berättar.
**Hm. Skulle kanske kunna be Musikanta, som brukar skriva mycket kompetent om konst, att gästblogga.
***Av Bosse Carlgren

kantad med korvaskinn (uppdaterad med fotnot)

2011-10-30T12:53:00.004+01:00

"Vad tyckte du om Gunvor Nelsons utställning då?"
"Tja … en del av verken var intressanta, och några var kul utförda, men det fanns flera som jag tyckte var rätt pjåkiga faktiskt."

Så fånigt det kan bli när man börjar härja med de idiomatiska uttrycken. Nåt som skenbarligen går alldeles utmärkt att dela på – som inte så pjåkigt – blir svårtytt och lite löjligt när man gör det. Jamenar det är ju tre separata ord, de måste ju gå att använda var för sig. Men nej*: det visar sig bli en mental särskrivning.

Här projiceras filmat vatten i en rostig balja. Lite skoj,
och för tankarna till ceci n'est pas une pipe såklart.

*Men jo! Visst kan, som Musikanta påpekar, pjåkigt användas självständigt, det säger inte bara SAOB utan till och med SAOL: sjåpig, veklig betyder det, alltså ungefär som sin närmsta granne pjunkig, som väl är bäst känd från sammansättningen känslopjunk.

Stor-Märta gjole jolepompa

2011-10-28T22:03:00.009+02:00

Som den minnesgoda k. läsaren vet bor familjen Gillette granne med ett järnverk som inom överskådlig framtid kommer att kunna tända det fyrahundrade ljuset på sin tårta. De väldiga masugnarna revs tyvärr häromåret efter att ha tillåtits förfalla i många decennier, men fortfarande finns det delar av anläggningen som är så gamla att man inte begriper hur de kan vara i bruk än idag. Andra bitar av produktionen sker i miljöer som är hypertekniska, ljudlösa och kliniskt rena, och utsläppen idag är en bråkdel av vad de varit. När jag var liten fick mormor torka av strecken med en trasa varje gång hon skulle hänga tvätt, så tungt föll sotregnet då. De boende fick till slut gehör för sina petitioner, men det tog sin rundliga tid. Jag förmodar att man var så van vid att leva i en skitig, farlig och giftig miljö att det skulle mycket till för att man skulle höja på ögonbrynen, långt mindre göra nånting åt saken.

Hon cyklar hur bra som helst själv, men
här var det antingen djup lera eller svårt
knaggligt underlag, så här och var behöv-
des en stöttande hand.

Hur som helst gick det åt ofantliga mängder träkol för att elda i järnverkets alla hyttor och ugnar. Överallt i markerna inom en förmodligen rätt ansenlig radie kan man hitta spår av kolning om man gräver sig ner en liten bit i mossan. Lagret av kolstybb kan vara många decimeter tjockt. Stybben användes också som beläggning på skogsvägar. Själv minns jag bara en sån: i torrt väder dammade den alldeles förskräckligt och morfar gruvade sig jämt för att bilen blev så lortig och dan. Kolningen har sysselsatt många av mina anfäder, det kan jag tvärsäkert säga utan att ha exakta uppgifter om allihop. Och kolet har nog engagerat alla i släkten till och med generationen före min: morsan och hennes syskon var de första som inte började jobba i järnverket som barn, men de klättrade på de ofantliga kolhögarna som låg i bortre änden av verkets område. Förbjudet naturligtvis, och därför så extra lockande.

"När man hade andats in det länge kändes det som om
det satt en karamell i näsan!"
För en gångs skull en iakttagelse jag inte begriper mig på.

Under min livstid har här inte kolats. Jag har sett många museala kolmilor, men ingen här i trakten förrän idag. Då tog vi tillfället i akt att hälsa på vid en mila som rests och tänts knappt två mil bort. Efter att ha köpt en ny kotunga och lite annat gårdsslaktat kött från djur som haft goda liv vek vi in på en lerslirig liten väg för att avlägga besök vid milan, som nu varit igång i sex dar. Om ytterligare tio ska kolet vara klart, och under hela tiden kräver milan passning dygnet runt.

Den här milan är ett hobbyprojekt och inte nödvändigt för nåns utkomst eller överlevnad. Ändå krävs det lika stor kunskap om hur man bygger och eldar i den som det alltid gjort. Och fastän veden är kapad med motorsåg och ditkörd med traktor blir den inte mer lätthanterlig, och även om dagens kôlerkôje har glas i fönstren och lampor drivna av ett bilbatteri sköter milan inte sig själv. När vi kom dit hade man just skickat hem åttiåringen som byggt den (sitt livs fjärde mila) för att han var alldeles kolsvart i ansikte och på hals och händer och, ja, all hud som stack fram nånstans. (Nånting säger mig att det var under protest som han hade gått med på att fara hem en sväng.)

Stöttan för att stybben inte ska kasa ner från milans
branta vägg. De ställs upp i flera våningar.

Hur mycket nostalgiker och månskensbonde i andanom jag än är, så känner jag ingen sorg över att det inte kolas längre. Att några eldsjälar med glödande intresse (ja förlåt, men det var lite svårt att låta bli) håller liv i hantverket är bra, men själva det skitiga och farliga slitet kan väl knappast någon sakna. Passningen av milan innebär bland annat att man måste upp på den och slå: i takt med att veden reduceras till kol måste den täckande stybben komprimeras för att luftrummet i milans innandöme inte ska bli för stort. Veden måste glöda, inte brinna. Kolarna måste alltså upp på milan och banka på den med stora klubbor. Det gäller då att den fortfarande håller att gå på, så att man inte trampar igenom. Gjorde någon det sas det att det var bättre att trycka ner honom helt på en gång istället för att dra upp honom: han skulle ändå dö, fast länge och plågsamt.

Jätteklubban som man slår ihop milan med.
Medan man alltså står uppe på den.

Döttrarna var inte lika intresserade av själva milan som Maken och jag, men de hade med sig några av alla sina menlösa små plastfigurer ut i skogen och byggde genast kojor och stall och äventyrsbanor åt dem, och Lillis som cyklade i terrängen för första gången var mycket nöjd med detta. Jag har inga som helst svårigheter att se henne köra cross så småningom så leran sprutar.

tha stage is set

2011-10-24T23:25:00.003+02:00

Och det här var anledningen till förlidna helgs utflykt:

Inom halvannan månad eller så kan skarpögda se Översättarhelena och Miss Gillette i teve. Fast inte på så framskjuten plats som studiomannen på bilden har.

***

Det står så få ord här ovan att jag blev alldeles nervös. Inte kan man pubba nåt så pluttigt? Nä, jag passar på att fråga min k. läsekrets om den kan förklara för mig vad det är som är så himla omoraliskt med tamponger med införingshylsa att det knappt går att få tag på i det här landet längre. Coopkedjan har det inte i sitt sortiment, till exempel. Men tampong utan införingshylsa är ju vedervärdigt! Jag tror jag har använt summa sumarum tre stycken såna sen våren 1988, när jag kom till USA första gången och upptäckte hur mycket tillvaron kan underlättas på detta enkla sätt. Sen dess har jag importerat därifrån, för hylsorna av plast är ju tusen gånger bättre än av papp vilket är det enda man kan få tag på i Sverige. (Om man alltså hittar några alls.) Nu när vi var i Spanien hittade jag dock en sort som faktiskt var ännu bättre och blev glad över det, eftersom jag visserligen inte åker till Spanien stup i kvarten men bra mycket oftare än till USA.

Men vad har de snälla och duktiga införingshylsorna gjort för ont i svenskarnas ögon eftersom de är så utmobbade?

from close up inside a single room

2011-10-22T10:44:00.008+02:00

På sätt och vis är utsikten fulländad här. Perspektiv med parallell perfektion skulle en olja av den heta. En debattartikel kunde kallas Parallell perfektion i perspektiv, en komparativ analys Perfektion ur parallellperspektiv, en rapport från en utredning Perspektiv på parallell perfektion. Man kan naturligtvis fortsätta med föreläsningen Perfektion av parallella perspektiv, fast då gör man sig kanske skyldig till ett smärre övertramp med det där a:et. Och aningen absurt blir möjligen Parallell mellan perspektiv och perfektion. Poängen är att det pågår och pågår, som tandborstning och lövfällning och legobyggande. Inte som cirkulationsplatser, som är skenbart lika men som är något helt väsensskilt.

han hade låda på magen

2011-10-19T21:05:00.003+02:00

Följande utdrag ur Edith Unnerstads Kastrullresan lästes vid senaste nattningen, och det kunde jag förstås inte låta bli att citera här som ett appendix till det jag skrev härförleden om mina tilltalsvåndor:

— Ge katten i att stå där och åbäka dig, sa jag. Fråga då, om du nu nödvändigt vill, för jag tänker då inte göra det.
— Ja men jag vet inte vad jag ska kalla honom för, sa hon. Man ska ju inte säga farbror till främmande, det har fröken Eternell sagt. Och inte kan jag väl kalla honom för korvgubben heller?
— Säg ni, sa jag.
— Fröken Eternell sa att folk inte tycker om att man kallar dem för ni, sa hon tveksamt.
— Säg vad du vill, bara du skyndar dig, sa jag argt. För skulle hon komma dragande med den där gamla Etternässlan jämt, så ville inte jag vara med längre.
Då hoppade hon fram till honom och sa (med huvudet på sned förstås):
— Förlåt, men vad tänks det göras nu, när det inte gårs något godstågs?

Tack ska du ha, Bror.

a surly lady in tremor

2011-10-19T14:25:00.003+02:00

Som hämtat ur Alices underland, tycker Miss Gillette:

Stick rat trapsis hormiess in bady mouse-land
Romantic rat night life
The charming dashing habit is many
The on the way fortune upon the strange monster
Miserably and miserably
and miserably! die

Fast i själva verket är det hämtat här.

worthy of you, ooo yeah yeah

2011-10-18T08:58:00.004+02:00

Jag är så försiktig som aldrig det, men det räcker inte. Enstaka gånger händer det som inte får hända, det som gör att hon står där och spänner sig varje morgon när hon höjer hakan så jag ska komma åt – och idag var en sån gång: jag klämde henne med knäppet på cykelhjälmens hakband. Herregud. Det gör nog ondare i mig än på henne: hur jag än blåser och pussar och ber om förlåtelse (som jag genast får) vet jag att det har blivit ett litet litet hack i hennes tillit. Äldsta kan knäppa sin hjälm själv men inte yngsta, hon är prisgiven åt min fingerfärdighet eller klantighet, och även om det går bra praktiskt taget varenda gång räcker det med den där enda missen om året för att hon aldrig ska våga slappna av helt och hållet.

Hon har fyllt fem nu och förstår att jag försöker att inte nypa henne. Jag tror till och med hon fattar att jag blir förkrossad när jag inte lyckas, utan gör henne illa. Men ändå. Usch, måste plöja ner skallen och tankarna i jobb för att slippa tänka på det här ett tag.

"… håll din skyddande hand över mig
och dem som färdas med mig …"
Tjofaderittan-ängel i kyrkan i Mijas Pueblo.

I övrigt tänker jag i mitt stilla sinne att Maestro, som också i vanliga fall brukar vara optimistisk beträffande vad hans kör förmår, nu tycks ha drabbats av totalt storhetsvansinne. Igår, näst sista repet före allhelgonakonserterna, fick jag en not som var helt ny för mig. Måste ha delats ut veckan då jag var i Spanien. Jag har nu sjungit den två, säger två, gånger. Det var i och för sig ingen besvärlig låt, gick att sjunga hyfsat prima vista, och alla de gamla garvade koristerna kan den ju utan och innan. Men det känns ändå symptomatiskt för just den här konserten. Några av sångerna minns man inte ens melodin till innan man börjar sjunga. Bara få av låtarna kan jag utan att behöva stöd av noten den här gången, och då kan man dem enligt min mening inte tillräckligt väl. Ja himmel, vi är flera som undrar lite hur det här ska gå.

åtta blev nitton och nitton blev två

2011-10-17T11:50:00.004+02:00

Tyvärr, dessvärre och beklagligt nog är jag en usel radiolyssnare numera, eftersom det helt enkelt inte finns någon tid i tillvaron då jag kan ha radion på annat än som bakgrundsljud (vilket jag inte alls gillar). Men nu messar Maken Nu läser de japanska boken i radio och det är ju passande eftersom jag faktiskt skulle blogga om just den just idag. Det var Maken som fastnade för det lilla näpna formatet, lånade, läste och rekommenderade. Nej: han släppte boken uppfordrande på min sänghalva.

Och det var berömvärt av honom, för En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (översättning Vibeke Emond) är synnerligen läsvärd. I korthet handlar den om en rätt ung kvinna som blir hushållerska hos en äldre doktor i matematik. Mannen har efter en olycka flera decennier tidigare ett närminne på max åtti minuter, vilket har gjort honom excentrisk och besvärlig att umgås med. Tack vare matematiken växer det ändå fram en försiktig vänskap mellan kvinnan, doktorn och hushållerskans tioårige son.

Det går egentligen inte att säga mer om handlingen, men jag kan tala om att En gåtfull vänskap liknar få andra böcker jag läst, och det inte bara för att den utspelar sig i Japan. Förhållandet mellan de tre sinsemellan helt olika personerna är så varsamt och sakligt skildrad att det finns god plats för egna reflektioner. På köpet får man också lära sig en massa om siffror, tal och formler som man kanske inte visste eller hade tänkt på tidigare. Tänk att en livslång relation kan rymmas i en enda koncis liten matematisk formel, till exempel – ja, tänk på det, ni som läser den här boken. Gör det, den är en riktig liten pärla.

morsan och farsan får inte ta ton

2011-10-16T07:33:00.003+02:00

Igår kväll kollade vi på Den flygande mattan, ett sjungamedprogram för barn. Det var ett klämmigt program, och å!!! vad jag önskar att jag hade såna kläder som superpinglan Sara Edwardsson (den riktigt intresserade kan kolla i programmet. Några bra helbilder får man mellan 16:05 och 16:15). Men en sak hängde jag upp mig på, och nu tänkte jag fråga den k. läsekretsen om detta är nåt man ska skriva in och påtala:

När gamla Pop opp i topp spelades avslöjade textremsan att vissa friheter tagit med låttexten. Allting ska gå med watt och med volt/Ungarna börjar när dom går i kolt hade blivit … Ungarna börjar när dom går i golv. Men hallå där. Jag vet inte om ändringen beror på att nån har suttit och skrivit den genom att lyssna exempelvis på framförandet nedan, och inte riktigt kunnat uppfatta vad Lill-Babs säger just där (vilket vore slött slappt och likgiligt), eller på att man (läs: de vuxna mänskor som står bakom programmet) bedömt att barn idag omöjligt kan överleva att sjunga med i orden "går i kolt".

Oavsett vilket är lösningen – att kräkas fram uttrycket "går i golv" och både låtsas att det betyder nåt och att det rimmar på med watt och med volt – rena förolämpningen mot tittaren och programdeltagaren. Jag retar mig på det – kanske mindre på just själva felet än på den slapphet och/eller okunnighet och/eller nedlåtenhet mot programpubliken som det vittnar om. Och nu undrar jag som sagt om det är jag som är överkänslig Men orka! eller om man inte är rabiat om man skriver in och påpekar det här.

Själv lärde jag känna låten genom Dag Vags cover Popitop från 1981. Den är gediget röjig utan att vara slamrig, men här kan jag ju inte låta bli att bädda in ett überbrusigt klipp från gamla Måndagsbörsen där Dag Vag osannolikt nog spelar låten ihop med Gyllene (som tyvärr mest flamsar och tramsar på scenen och inte kan texten till låten, och då menar jag inte att Per Gessle byter ut pulsarna mot hjärtat eftersom det väl ska anspela på deras egen musik. Därmot artikulerar Stig Vig det gåtfulla kolt med berömvärd tydlighet) och där självaste Hans Rödhårighet Skogman kommer in och drar sista versen i det allmänna tumultet på scenen. OBS! Nostalgi påbjuden!

I need you, you, you (uppdaterad med grön länk)

2011-10-10T11:51:00.007+02:00

Trots att jag inte har nån bror* var ändå den ojämförligt viktigaste mannen i mitt liv länge en Bror: min morfar. Även om han var jättekänd för mig var han det nog i mindre utsträckning för gemene man än sin namne Rexed**, som blev du och bror och Bror med hela svenska folket. Jag syftar förstås på du-reformen, för vilken Rexed gick i bräschen genom att vid sitt tillträde som chef för Medicinalstyrelsen kungöra att han ämnade dua alla sina medarbetare, oavsett funktion inom myndigheten. Detta skedde märkesåret 1967. Det blev inte startskottet för dureformen, men det faktum att många tror det är väl ett tecken på vilket genomslag Rexeds påfund fick.

I en tid då det kunde vara vanskligt att tilltala folk på rätt sätt och förödande att titulera dem fel togs dureformen emot med lättnad av många. Säkert fanns en del som ansåg den simpel och pöbelaktig – den som har sett filmen Morrhår och ärter glömmer väl inte Margaretha Krooks rollfigur som propsar på att bli kallas konsulinna (i en scen påminner sonen henne lika uppgivet som irriterat: "Farsan var ju konsult!") – men majoriteten tyckte det var oerhört skönt att slippa hålla reda på allsköns titulatur, gissa korrekt titel, skämmas för avsaknad av tillräckligt fin titel och/eller medelst konstruktion av tillkämpade passivkonstruktioner undvika att titulera: Innehas färdbevis? Har bottinerna borttappats? Önskas drickande av duskål?

Att tilltalsbruket varierade mellan landsändar och sociala skikt gjorde inte saken enklare. Generellt kan man säga att ni-tilltalet inte var artigt – man kunde tillgripa det för att liksom låta påskina att den man talade med inte hade nån titel, i alla fall ingen som var värd att lägga på minnet. Fast det kunde också användas ganska neutralt: ett självklart tilltal mellan personer som var bekanta nog att ha slutat åbäka sig med titlarna men ännu inte börjat dua varann. Idag har ni-horrören anammats av yngre, historielös servicepersonal som tror sig förtjäna trevlighetspoäng genom att nia klientelet och som inte alls förstår varför folk blir griniga och aviga av det. (Beträffande det fenomenet är det nog bara att sträcka vapen och påminna sig om att avsikten faktiskt är god även om yttringen blir kontraproduktiv.)

Att jag kom in på du-eller-ni-tilltal just nu beror på att jag måste ägna arbetsdan åt att bestämma mig för hur jag ska låta figurerna i en av mina romaner tilltala varann. Översättningen är granskad av redaktören och jag har fört in ändringar och putsat en smula på texten. Det enda som återstår före korrvändan är tilltalsproblemet. Tidigare under arbetets gång har jag frågat översättarkollegiet till råds. Där finns flera som själva har minnen från f BR (före Bror Rexed) och många som oavsett ålder har en god uppfattning om hur man titulerade. Ändå har svaren varit långt ifrån samstämmiga. Det var som sagt inte alls självklart hur man skulle tilltala andra. Ett charmigt exempel på det kan man hitta här.

Extra bekymmersamt i min bok är dels att berättelsen utspelar sig under olika epoker, dels att det är olika personer som duar och/eller niar varann. Såhär:

*Först är det en läkare som lär känna en dödslös och följaktligen ganska gammal man. Initialt betraktar de varann med skepsis och viss kyla. Men under decenniernas gång utvecklas en sorts om inte vänskap så åtminstone respekt, och en gemensam historia som gör att jag tycker det känns naturligt för dem att så småningom dua varann. Men är det rimligt? Blir det bara förvirrande om de plötsligt säger du till varann? Hurra för engelskan, där dureformen inträffade redan för flera hundra år sen! (Det var i och för sig en nireform där thou fick stryka på foten, men resultatet blev ju detsamma: samma tilltalsord für alle.)

*Sen är det läkarens dotterdotter, läkare också hon, som möter den dödslöse och nu ännu äldre mannen. Men då är det nutid och du och bror. Hur ska jag låta dessa båda tilltala varann? Tjejen duar förstås. Eller? Är hon kanske en såndär som dagens expediter, som gärna vill nia äldre mänskor? Vore det bra för min text om hon är det? Men den dödslöse mannen, som ju av hävd har använt ett hövligare tilltal och är sig själv lik trots att åren går, hur ska han tilltala henne?

Tilltal i översättning är över huvud taget besvärligt. Ska man anamma målspråkets bruk och låta folk vara überartiga och titulera för fullt eftersom det kan anses spegla kulturen i det främmande landet? Eller ska man vinnlägga sig om att få fram samma stämning som uppstår hos källspråksläsaren, nämligen att de tilltalsmönster som brukas är det normala och sålunda motsvaras av det gamla anspråkslösa du i svenskan?

På detta finns inget entydigt svar, dessvärre – i så fall skulle jag inta sitta här nu och våndas över hur jag ska låta mina romanfigurer prata. Jag är tvungen att bestämma mig, fatta det beslutet – och vara beredd på att göra läsare och kritiker missbelåtna, eftersom halva gänget lär tycka på det andra sättet oavsett hur jag gör. Sånt ingår också i översättarens vardag.

*Faktum med flera olika modifikationer, men i realiteten förhåller det sig så.
**Rexed var född i Räxed i Gunnarskogs socken, och faktum är att min kör ska sjunga en allhelgonakonsert just i Gunnarskog om några veckor. Då ska jag hålla ögonen öppna efter Räxed och sända många vänliga tankar till allas vår bror Bror.

sowing the seeds of love

2011-10-07T09:00:00.014+02:00

Inspiration till dagens bloggning fick jag hos Stationsvakt. Den som går dit lär förstå varför.

I avdelningen galet inspirerande hamnar Virserums konsthall med fet marginal. Efter att ha varit nyfiken på det i flera år bar den gilletteska familjens vägar äntligen förbi det nu i somras, och det var kanske tur att vi kom bara två–tre timmar före stängning, för annars vet man inte hur länge vi hade blivit kvar där.

Varje år har man ett sommartema, och årets var textil. Till utställningen hade inbjudits ett antal verksamma textilkonstnärer, men också allmänheten hade uppmanats att ge bidrag. Och du milde vilken skaparlusta och påhittighet det finns ute i stugorna, för att inte tala om hantverksskicklighet! Man blev alldeles förtjust när man gick där liksom i en urskog av vackra, fräcka, hisnande, medvetna, roliga, arga, sorgsna och prilliga textilarbeten. Själv är jag helt såld på verk där tekniker, material och stilar möts och kolliderar eller harmonierar, som gamla vackra kökshanddukar med ilskna kantiga maskinbroderade urbana mönster, eller handskar omsydda till fåglar, eller dinglande människo- och djurdockor med två meter långa, slangsmala ben. Några konstnärer hade använt klassiskt klyschiga vepor och bara tillfogat nån liten, nästan omärklig detalj som gav helheten ett bisarrt eller kritiskt intryck. Andra hade broderat oväntade motiv i korsstygn, som en skärmdump av ett dataspel. Det fanns inte ett objekt som inte var gosh wow boy oh boy*.

När det gick runt i skallen på en av all kreativitet kunde man sätta sig och skapa varsin vimpel, som sen hängdes upp på linorna utanför entrén. Och så kunde man gå upp på övervåningen som disponeras helt av en ständigt växande installation: konstnären samlar avgjutningar av Virserumsbors händer, som sätts upp på pinnar till en säregen skog. Den delen av konsthallen var nog den som fascinerade döttrarna mest.

Nedan några få bilder från den stora härligheten. Först ut cykeln som Stationsvakts bloggpost idag genast förde mina tankar till:

Konstnären berättade i sin kommentar att hon hade varit
fullkomligt letargisk i flera år efter sin makes frånfälle, men
att hon en dag kom på idén att klä in den kalla hårda cykeln
i varmstickade "plagg". Detta sorgearbete hade fått henne
att så småningom börja delta i livet igen.

Lapp på lapp. Typ.

Broderat tänkespråk för vår tid.

Kollage av gammalt, skirt och kärt.

Här uppe hamnade våra vimplar också, fast tyvärr inte
så att vi hann se det.

Handskogen på den mäktiga övervåningen.

Här en installation i min smak: inte bara blomstren är
perenna, utan även trädgårdsredskapen. Tänk om man
skulle ta blomvirkning som vinterpyssel och få nästa års
tidigaste vårrabatt …?

*… om den k. läsaren ursäktar en gammal sf-fanne för att hon tillgriper detta talande uttryck.

look at your hands

2011-10-05T21:10:00.004+02:00

I tidskriftshållaren sitter senaste Psoriasistidningen och väntar på att få bli återvunnen. Denna dess önskan ska också uppfyllas så fort jag bloggat klart den här posten: om att August Strindberg hade psoriasis.

Det här var en nyhet för mig som inte läst Inferno, där Strindberg tydligen skriver om sina psoriasisdrabbade händer (som han för att dölja, och sannolikt också skydda, ofta bar handskar). Arme man – det finns fortfarande många missuppfattningar och en utbredd misstänksamhet mot den här sjukdomen, men det är bara fjutt jämfört med hur det har varit. Siri von Essen trodde det var spetälska och tog ut skilsmässa*. Själv trodde han att det kunde vara syfilis. Och vem kan klandra honom för det när även dåtidens forskare trodde att psoriasis hade samband med könssjukdomar? Inte svårt att föreställa sig vilken stress bara detta måste ha inneburit – ovanpå allt annat som Strindberg kämpade mot i tillvaron. Idag är de flesta psoriatiker väl medvetna om att mentala påfrestningar förvärrar sjukdomen och att det gäller att lära sig reducera stressen, men Strindberg måste ju ha befunnit sig i en negativ spiral därvidlag.

Strimpancitat på "Druttminggatten", som Drottning-
gatan fick heta i en utrikisk flygtidning jag läste en gång.

Särskilt ingående fakta om skaldens sjukdom ger inte artikeln jag läst, men den berättar om Strindbergskännaren Anita Persson som leder Strindbergsvandringar i Stockholm så gott som året runt. Läs om henne och guideturerna här. Enligt uppgift är hon även understundom på hudkliniken på Karolinska och föreläser om "Strindberg och huden" – det vore spännande att få höra, men även de vanliga vandringarna ser intressanta ut.

*Kanske inte enbart därför, men hur kul kan den misstanken ha varit?

well there's a time and a place

2011-10-04T15:49:00.003+02:00

Den här bloggposten skulle jag ha velat skriva själv. Nu hann tyvärr, nej jag menar lyckligtvis, Ylva Byrman före. Hennes språkblogg kan man gott prenumerera på, förresten – fast det gör Miss Gillettes k. läsare förstås redan, hmh?

(Illustrationen har inget med texten i bloggposten att göra. Jag hittade den när jag bildgooglade på skiljetecken.)

this is what you've conceived

2011-10-03T12:07:00.004+02:00

Två saker* idag:

Jag har kapitulerat för eltandborsten. Den är faktiskt riktigt bra (om än inte oumbärlig).

Och så har jag börjat på Furioso av Carin Bartosch Edström, som jag har läst flera aptitliga recensioner av och som ser så härligt tjock och inbjudande ut. Det bådar ju gott att författaren är musiker och dessutom översätter Kalle Anka: en vild och vidsynt virvelvind mellan pärmarna, har jag föreställt mig. Men när jag äntligen började läsa igår fick jag genast en sur smak i munnen. Klyschigt språk och personer som känns stereotypa nästan innan de ens hunnit presenteras ordentligt – nu ber jag mina k. läsare om åsikter innan jag fortsätter. Det kan ju ta sig, men jag vill veta det säkert innan jag plöjer ytterligare femhundra sidor.

I gengäld kan jag rekommendera Dennis Lehanes The Given Day (till svenska av Ulf Gyllenhak: Ett land i gryningen), en tegelsten även den. Kanske att Lehane för ovanlighetens skull är lite knäsvag under balansgången mellan den våldsbenägna realismen och den plåsterklistrande romantiken, men det gör inte så mycket eftersom själva handlingen är helt obandagerad. Boken spänner över ett drygt – i dubbel mening – år med början i andra världskrigets slut och kulmen i den förödande polisstrejken i Boston. Det är en mycket lärorik och tankeväckande (och spännande!) skildring av förhållandena på arbetsmarknaden och politiska spelet bakom kulisserna vid den här tiden; av rasmotsättningarna och av de olika förhoppningar och drömmar som kolliderade i invandrarlandet USA. Och så lite baseball, det måste det alltid finnas i den stora amerikanska romanen, fast Lehane lyckas göra sporten till en pulsmätare för tidens strömningar. Ja det är rasande skickligt berättat.

Men som sagt: Furioso, nån?

*Hoppsan. Det blev visst tre, hur det nu gick till.

baila para mi, hermana

2011-09-28T23:29:00.002+02:00

Från inte bara noll, men från noll utan skuggan av en tanke på att skaffa en, till fyra på två dar, det förbluffar till och med Miss Gillette. Förmodligen var det den där avsaknaden av skugga som gjorde det: här är visserligen inte högsommar längre, men för en nordbo ändå rätt svettigt. Och aktare, k. läsare, vilken snärtig uppfällningsknyck hon övat in! Frrrtsch! och vips vippar den behändiga handfläkten strax för om snoken. I synnerhet den med trälameller lånar sig gärna åt detta koketteri.

Men hej – det är ett billigt nöje: våra fyra har gått loss på under femtiolappen ihop. Och förutom fem plagg till femåringen (snartåttaåringen har inte velat ha nånting) är de faktiskt det enda vi shoppat, vilket tveklöst är rekord i den här familjen. Och skönt.

Den här hör till Lillis flamencoklänning.

the little things they do

2011-09-24T00:05:00.000+02:00

Som enmansföretagare får man inga nämnvärda insikter i fenomenet arbetsplatsmobbning, och väl är det, tycker jag efter att ha slukat Delpine de Vigans Underjordiska timmar (Les heures souterraines, i prima översättning av Helén Enqvist). I den här formligen gastkramande romanen får man följa karriärkvinnan Mathilde, som en dag ådrar sig chefens vrede och därefter blir systematiskt utmobbad, till slut persona non grata, ja praktiskt taget osynlig. Hon är stark och uthållig, men vilka strategier hon än tar till för att härda ut och finna sig till rätta tvingas hon pö om pö att inse att det aldrig kommer nåt ljus i tunneln.

På tal om tunnlar kretsar mycket kring Métron, den som allting hänger på om man ska hinna till rätt plats i rätt tid i Paris. (Men varför ramlar det ner chips i min behå! Så idiotiskt.) Menighetens tunnelbanebeteende är en beskrivning, skruvad ett varv eller två, av storstans hänsynslöshet som möjliggörs av anonymitetens likgiltighet. Ser man nån stå betänkligt nära spåren och svaja rör man inte en min, eller snäser på sin höjd åt vederbörande att flytta på sig. På jobbet är det likadant: man skuffas om fördelaktigaste platsen på perrongen för att komma ombord på de fullpackade tågen, och därför tittar man inte upp när man ser att en kollega blir utfrusen. Oerhört obehagligt, det hela.

En annan av Paris miljontals invånare är läkaren Thibault, som inte vill visa att han saknar två fingrar på ena handen. När han flyttade till storstan älskade han den; nu börjar han förstå att kärleken inte är besvarad, att givandet varit enkelriktat i alla år och att han nu bara har en avgrundsdjup tomhet kvar inom sig. Nu kör han av och an i ett ständigt trafikförstoppat Paris och ser inget annat än sjuka, härjade och döende människor. Lika illa är det med kärlekslivet: han älskar en kvinna som verkar patologiskt oförmögen att visa känslor. Henne gör han i och för sig slut med i bokens början. Mer tveksamt är det om han nånsin kommer att göra slut med Paris.

Både Mathilde och Thibault är sympatiska människor och man hoppas hoppas hoppas att de ska träffas, för man tror att just de skulle kunna ta hand om varann rätt fint. Det gör de faktiskt också. Fast nu är ju inte det här nån feelgoodbok, det måste sägas. Men bra är den, läs den gärna. Själv ska jag läsa fler romaner av de Vigan.

Arbetsplatsmobbning i svensk feelgoodtappning finns annars för den som mer känner för det. Hans Koppels Medicinen visar hur man kan få jävlaranamma och vända chefens förakt i beundran. (Den borde man kanske skicka till den stackars Mathilde.) Medicinen är inte lika stark som Kungens födelsedag, men känner man för lite välformulerad chicklit så kan man för all del ägna den den timme det tar att läsa den.

i tujaträdens skugga

2011-09-22T00:05:00.000+02:00

Efter nattningen möttes jag av den här anblicken när jag kom ut i mitt arbetsrum. På bild blev det inte så märkvärdigt*; i verkligheten lyser alla prickarna mycket starkare. Denna kulörta stjärnbild minde om morgnarna när jag färdades genom vintermörker till fabriken jag jobbade på och passerade oljeraffinaderiet, så sällsamt vackert ljussatt. Månbas Alfa kallade vi det. Silor och skorstenar, stål och betong, glanslös gråhet: inget syntes utom de avlägset kyliga, utomjordiskt klara lampkonstellationerna.

Det jag såg nu ikväll var alla lysdioder som tydligen krävs för att min dator ska gå att använda. Flemming har sju stycken egna varav några kan växla färg och någon blinkar. Det extra tangentbordet har en eller två. Den extra skärmen har en som kan växla färg. Den optiska musen är kraftigt rödögd om magen (hur nu det går ihop; fråga mig inte om elektroniska grunkor). Alla syns inte här. Och nätanslutningspunkten som blinkar blå på väggen snett bakom fick inte vara med i bild.

Nu när jag ändå halkat ut i jymden kan jag ju passa på att nämna att New Scientist för några nummer sen rapporterade att det finns indikationer på att vi – galaxen och förtitvå och hela löksoppemiddevitten – är hologram, representationer av varelser och saker som egentligen inte lever och utspelar sig här, utan nånstans vid utkanten av universum. Det redogjordes ingående för hur det hela i så fall går till rent fysikaliskt, men eftersom jag inte riktigt hängde med i svängarna kan jag dessvärre inte förklara det för min k. läsekrets.

Efter att ha läst artikeln och återberättat innehållet för mig utbrast Maken rosenkindad:
"Det här ger ju ett helt annat perspektiv på tillvaron, tycker du inte det!"

Jag tänkte efter. Nej, det tyckte jag faktiskt inte. Jamenar jag är ju född som hologram och vet inget annat. Vetskapen om att jag eventuellt inte är på riktigt har tyvärr ingen som helst inverkan på mina förnimmelser och upplevelser av och i denna min hologramvärld. Inte heller ingjuter den i mig en känsla av att stå i kontakt med en annan värld nånstans långt bort i världsrymden. Och för den delen känner jag mig inte reducerad till en obetydlig, overklig spelpjäs i ett allt alltför stort att nånsin kunna greppas eller begripas av min hologramhjärna.

Usch. Vilken fantasilös diskbänksrealist jag är ändå.

*Man kan för all del klicka fotot större för en nååågot tydligare stjärnbildskänsla.

med hyvelspån i näven

2011-09-21T09:39:00.005+02:00

Sensommaren har ju burit ett pärlband av strålande lördagar som skimrat över oss. Det har varit såna dagar då man grämt sig över att behöva vara inomhus ens en minut av dagsljuset. Ändå tillbragte jag med förtjusning en av dem stående inne från tidig morgon tills det närapå skymde. Den k. läsaren anar att det måste ha hänt nåt extraordinärt i det där inomhuset.

Välkommen in!

För vissa är sånt här vardagsmat, men för mig och alla mina medkorister var det en ny upplevelse att bli inspelade på skiva – ingen amatörupptagning på hembränd cd, utan ett fullängdsalbum inspelat och (i skrivande stund tror jag) mixat av en professionell ljudtekniker. Teknikern var inte bara den raraste värmlänning som tänkas kan, utan hade också stor erfarenhet av just körer som sjunger i kyrkor (vilket alltså det här inomhuset var).

Det första vi fick göra var ett ljudprov: vi skulle framställa ljudet tystnad. (Ovant för oss, som gärna babblar och bubblar så fort vi inte sjunger.) Tämligen omedelbart växte det fram ett litet teknikeröra i våra vanliga öron: snart uppfattade vi själva ljud i och utanför kyrkan som tvingade fram extra väntan på en godtagbar tystnad. Skördetröskor, höfläktar och backande lastbilar var ju inte så svåra att höra, men efter ett tag blev vi varse tjittrande fåglar, surrande flygfän och diskret notbladsfras. Vi lärde oss starter utan smackljud, vi lärde oss att låta ekot av sången svinga sig färdigt i kyrkorummet innan vi andades in efter slutackordet och började bläddra och skruva på oss. För varje ny insikt la vi större koncentration i våra sånginsatser, växte vi en aning som sångare. (Fast en insikt hade vi redan, nämligen att man sjunger bäst efter att ha tragglat sig less och tar om en gång till men äh, orkar inte tänka på allt finliret längre, nu drar vi låten bara så eländet tar slut nån gång. Då! Då händer det. Flera av de versioner som hamnar på skivan är just såna tagningar. Men hur hittar man dit redan första gången? På en konsert får man ju inte sjunga bitarna två eller tre eller sju gånger, då måste det sitta på första.)

Ljudraringen och fotografen, som
också är proffs.

Under kvällens ganska stillsamma middag var det mest anmärkningsvärda att inte en enda sång sjöngs – annars brukar det tas upp låtar så det knappt går att föra ett sammanhängande samtal. Det hade varit en rolig och lärorik dag, men mer krävande än jag kunnat föreställa mig. Och nu kan vi knappt bärga oss tills vi får skivan i handen.

sacrificed for agriculture

2011-09-17T22:13:00.004+02:00

Startsträckan kan vara lång ibland. Och än är jag inte ens framme vid startlinjen. Men har börjat förbereda mig mentalt! Så mycket som löper samman och förstärker vartannat. Ledsnar alltmer på en tillvaro skild från allt jag ser som naturligt. Drömmer om en liten gård. Gör det förgäves: Då får du flytta hemifrån själv, mamma! Men bin kan man ha till och med i villaträdgård, och vi har ju mer än så. Höns kan man också ha. Men bin! I vår ska jag gå kursen, sen får man se, men det är första steget i alla fall. På trehundra samhällen kan man försörja sig! Var på honungsfestival idag, den fyllde mig med iver och tillförsikt. Bilden tog jag för tre år sen. Då tyckte jag mest att bina såg balla ut. Den här gången var jag så uppslukad av allt att jag inte tog en enda bild.

don't ever want to play the part

2011-09-15T10:21:00.005+02:00

Den jättekorta promenaden dit var inte sååå jättekort och omgivningen var väl inte sååå naturskön, men eftermiddan var en gåva och det var ganska spännande att se om det skulle gå att ta sig över den feta trafikleden när man väl kom fram. Jodå, det gick. Det fanns till och med ett övergångsställe.

Inte naturskönt kanske, men estetiskt på
sitt sätt.

Med det uppenbarligen av ett labyrintiskt tunnelsystem genomborrade berget i ryggen stod jag till slut framför den här affischen:

Bolin är ju ett lustigt namn på en kines, men jag gissar att det ska uttalas bo-linn snarare än boliiin. Oavsett vilket var det Liu Bolins bilder som jag tyckte var intressantast på Fotografiska museet. Mer om honom strax.

Mapplethorpe är ju alltid Mapplethorpe men jag gillade urvalet som visades här. Det hade en väldig spännvidd: till och med några gamla polaroidfoton från början av sjuttitalet fanns med, och de där publikvänliga blommorna i färg hade man skippat. Gladast blev jag över att få se de vidunderliga bilderna av Lisa Lyon på riktigt, och där fanns också en rad fina porträtt som värmde. Plus estetiska former utgjorda av nakna manskroppar (som en del kärringar fnittrade fjortisaktigt åt. Tänk att människokroppen kan vara så pinsam för somliga).

Liu Bolin, då, är däremot raka motsatsen till avklädd på sina bilder. Hans grej är att smälta ihop med bakgrunden så mycket som möjligt. Det upplägget hade börjat med att den kinesiska regimen rev ett komplex med konstnärsateljéer eftersom man tyckte att en del av konstnärerna hade blivit uppkäftiga. Bolin hade då målat in sig själv på rivningstomten; det hela blev ett förkroppsligande av hur konstnären finns där och är nånting eget trots att hen ser osynlig ut. Så ungefär. Förutom att det är tänkvärt är det vansinnigt skickligt gjort (egentligen borde halva äran tillfalla den eller dem som målar karln till osynlighet) – ja, jag blev glatt överraskad över att den utställningen tydligen hade förlängts. Måste ju ha varit för min skull.

min lilla mössa

2011-09-14T10:08:00.008+02:00

Ligger man i sängen i min svägerskas rum – båda svägerskornas, faktiskt, i tur och ordning – har man nästan likadan utsikt som när man låg för öppet fönster i badkaret i en lägenhet jag bodde i på översta våningen i ett hyreshus i den större staden på västkusten: man ser himmel och några björktoppar; en och annan fågel svävar förbi som på en skärmsläckare, och på håll hör man bruset av nåt som kan vara hav eller trafik eller bådadera. Men till skillnad från i badkaret, där jag så småningom förstod hur mycket hund jag har i mig fast jag alltid hade trott mig vara kattmänska, finns här en väggkontakt som man når med vänster hand, och i den kontakten stoppar jag nu sladden till datorn nästan innan jag vaknat och startar den.

Vilken lyx! Få känna sig urban och ledig. Ha sovmorgon! Med mig har jag Cormac McCarthys Blood Meridian som jag länge längtat efter att läsa, men som jag vet måste genomlevas i lugn och ostördhet. Den läste jag i första gången jag vaknade. Och sen somnade jag om! Lyx, nämnde jag lyx?

Ja, Musikanta, du har helt rätt i att jag ska förklara varför jag var tvungen att stå upp hela sistlidna lördag, men just nu vältrar jag mig vidare i njutningen av att få ha Stan (och dess myriad av invånare och turister) för mig själv. Och fina, älskade Maken! Han som sitter nere i vardagsrummet nu och spelar Scott Joplin på pianot. Vad vi ska hitta på denna ljusgrå dag som hovrar här utanför och himlar troskyldigt med ögonen med en sol bakom örat vet jag inte riktigt, men igår var det i alla fall julklappsutdelning. Eller öppning. Eller hur man ska säga: julklappsavnjutande, kanske. Vad man än kallar det, kan man även kalla det Bohème.

Nån flitig operabesökare är jag inte, men desto mer förtjust när jag väl är där. Eftersom jag har sett så få av till och med de vanligaste operorna har varje besök dessutom skänkt mig nyhetens behag. (Fast jag går ännu mer sällan på hockey, det ska erkännas.) Maken, som i sin ungdom till och med jobbat på Operan (han jagade en bulle), springer nog i andanom rätt ofta på opera, fast här nere i skuggvärlden är det ungefär lika glest mellan hans besök som mina. Därför fick han en jättefin fotkalender med dansband från sjuttiotalet av mig i julklapp. Eh … inrullad i vilken det låg ett presentkort på en operaupplevelse nån gång före nästa julafton.

Asch, det här blev en lång ouvertyr till ett rätt kortfattat verk, vilket är lite olyckligt om man får tro Stefan Johansson i programmet till Bohème: ”Puccini (…) hittar alltid den snabbaste vägen mellan två punkter utan att jäkta. Han uppehåller oss aldrig i onödan.” Efter att nu ha sett en av hans operor måste jag hålla med: det var krusidullfritt och pang på – ingen risk att sitta och bli småsömnig som jag gärna blir när sopranen tar om samma fras femtifyra gånger. En spännande scenografi gjorde inte saken sämre: särskilt gillade jag första och fjärde aktens vindskyffe, som såg ut som en upplyst laptop som svävade i svart rymd. Himla häftigt. Nu vill jag absolut se mer Puccini, gärna Madame Butterfly som jag genant nog aldrig har sett.

Bilderna i den här bloggposten är smygtagna (i likhet med många andra bilder, noterade jag under föreställningen) med mobilkamera i taskigt ljus och från långt håll. Se oskärpan som utrymme för den egna föreställningsförmågan, k. läsare!

många vackra färger har jag ännu kvar

2011-09-08T11:26:00.006+02:00

Här kommer en bloggpost som jag lovade Lotten för längesen. Det minns hon nog inte själv, men för mig kan det vara bra med såna där små samvetsstyng eftersom jag då kanske gör klart nån gång. Alltnog: det handlade om golvmålning. Och ta mig faktiskt: det tog mig mindre än ett år från ord till handling, och föga mer än ett från ord till fullbordan, så det här måste räknas till de snabba och lättvindiga projekten.

Nä, nog av: såhär var det förut.

Sommarstugemörknad gran. Brun linoleum.
Rena fängelsekänslan.

Och såhär blev det.

Gran och linoleum i samma vita färg. Den ser
aningens aningens grå ut, och det är bara bra.
Städredskapen är nämligen inte med på fotot
av en slump, ånej: vitmålade är ett av de
präktigaste ris man kan binda åt egen rygg.
Minsta korn syns ju! Jag är tvungen att damm-
suga varannan dag nu. Fast har köpt ett piffigt
sopset som får dubbeljobba som prydnad i
en vrå: lite får man ju tänka på miljön och el-
räkningen.

Eftersom trappan redan tidigare var grå – av
praktiska skäl lika mycket som estetiska – var
jag ju tvungen att skapa en övergång mellan
det ljusa och det mörka, annars kändes det som
om man skulle ramla handlöst när man kom
fram till trappan. Det löste jag såhär.
Varning dock för såndär blå maskeringstejp
som syns på bilden, den är totalt värdo, köp
vanlig istället eller använd frystejp, det går
bra det med.

and they give you a band-aid

2011-09-07T21:28:00.008+02:00

En gång fick vi besök av Greggered med blomma och barn. Det var när de bara hade två, som dessutom var ganska små. Nu hade de varit ända till Stan – en lång färd från den andra kusten – och för dessa sina barns skull hade de tagit sig till Junibacken och allt. Tillfrågad om vad de små hade uppskattat mest suckade Greggered så tungt som bara han kan och svarade på sin trygga mölndalitiska:

"Jaa du … det låg ju ett gammalt plåsster där på marrken …"

Går förstås att klicka större.

Vi har sen dess kunnat erfara att detta är en påprickenillustration av välviljande föräldrars överloppsansträngningar att bereda sina ätteläggar nöje och förtjusning. Kolla en kapybara! Fantastiskt! Såna har jag bara sett på bild! eldar man upp sig i den superdyra djurparken, medan telningarna vill stanna i hägnet där det går några helt vanliga gamla getter som man lika gärna hade kunnat klappa i grannbyn. Seee, baaarn! Det här väldiga palatset heter Taj Mahal och är egentligen ett gravmonument! andas man, fast det hör inte de små eftersom de är uppslukade av att lägga småstenar i ett särskilt mönster i gruset invid spegeldammen (som de för övrigt sitter med ryggen åt).

Det här fenomenet kom jag att tänka på när jag gick igenom bilderna från Järvzoo och ungefär två tredjedelar föreställde den ekorre som kom skuttande upp på vårt bord och började förse sig av godsakerna på brickorna. I hägnen runt omkring gick flera vargflockar, lo, järv, rovfåglar av alla de slag, älgar, fjällrävar, skogsrenar och andra arter som man knappt visste fanns och än mindre nånsin skulle få syn på i vilt tillstånd, men det var den lilla alldeles vanliga ekorren som hela sällskapet (nio pers) ägnade störst uppmärksamhet.

När den ätit de smulor den fick tillgrep den ett
bullpapper som den började slicka grundligt.

Djurparker gör mig överlag alltmer beklämd, men det finns anläggningar som faktiskt är byggda främst för djuren och inte för människan. Nordens ark i Uddevallatrakten är ett exempel; Jävzoo i Järvsö ett annat. Vissa djur finns förstås här för att man ska få se dem på nära håll (som älgen), men andra för att arten de tillhör annars har svårt att överleva. Åter andra är i parken för rehabilitering och så småningom utsläpp i friheten igen.

De fyrfota djuren brukar ha hyggliga hägn i den här typen av parker. Det finns områden där de kan hålla till utan att ens synas, så det ges inga garantier för att man ska få se ett visst djur. Helt i sin ordning, tycker jag: även en järv kan väl känna sig ful i pälsen och inte vilja visa sig bland folk. Men de stackars fåglarna i de på tok för små voljärerna har jag alltid tyckt synd om. Nu fick jag dock förklaringen till luftburarnas storlek: hade de varit större skulle fåglarna ha kunnat skada sig illa. De kommer upp i väldiga flyghastigheter, och att störta in i ett stängsel i den farten är inte bra. Lättad måste jag ju hålla med om att det är bättre att de får sitta lite still medan de tillfrisknar, för det är ändå en begränsad tid för de flesta av fåglarna. I såna här schyssta parker, alltså.

Den här bilden har Lillis tagit. Jag tycker mycket om den;
den påminner om den stora olja som hänger vid Makens
och min säng. Det är en abstrakt sak som inger mig samma
känsla som det här fotot: av att färdas fort genom en skog,
kanske i galopp, kanske ombord på ett tåg.

Nå: döttrarna Gillette är såpass stora nu att de kan se det spännande i mer än bortkastade plåster och till och med oförvägna ekorrar. Skolflickan förde ett långt samtal med en liten fjällräv som uppenbarligen tyckte det hon sa när hon härmade dess läten var begripligt. Vi förundrades alla över skogsrenens väldigt långa ben. Lodjur är alltid spännande om man får syn på nåt. Men jag väljer ändå att illustrera den här posten med bilder av inte fullt så pampiga ting, som ju faktiskt ändå är märkvärdiga på sina egna sätt.

but there may be a meteor shower

2011-09-06T22:21:00.006+02:00

Räck upp handen den som inte varit på Rättviks långbrygga! … Mhmm … se här då:

En alldeles intagande anblick. Och ni vet väl att Siljan är den
vattenfyllda delen av kratern efter meteoren som slog ner här
för några hundra miljoner år sen? Siljansringen syns inte så
tydligt på Wiki-bilden, men när man tittar på en geologisk
karta som visar förekomsten av olika bergarter är det som
om nån hade ringat in kratern med understrykningspenna.
Det fick jag och Meteor– förlåt: Mentormamman se när vi
hardcoreturistade på Öland i somras.

Egentligen är det svårt att fatta varför man blir så begeistrad av nåt så enkelt som en evighetslång träbrygga rätt ut i en sjö, men så är det i alla fall. Längst ut ligger en konstgjord ö och en liten vågbrytare; det är väldigt fint men väldigt blåsigt, jag vet inte om det jämt blåser lika mycket en halv kilometer ut i Siljan, men det har gjort det alla gånger jag varit på långbryggan (det vill säga två). Badat har jag också gjort varje gång jag varit där, och det har varit omotiverat kallt i vattnet. Den här gången hade jag min egen lilla säl Skolflickan med mig, annars vete katten om jag hade vågat mig i vattnet. Men vi hetsar varann litegrann, hon och jag. Näej, jämrar vi oss, fy blajan! och Jag törs inteeee! men sen är det en av oss som vältrar sig i stånkande och dyker upp igen stänkande och frustande och då måste ju den andra i också. Vattnet långbryggan står i är så grunt att man kan vada hela vägen ut om man skulle få för sig det. Med jämna mellanrum kommer trätrappor ner till vattnet, och det gillade Lillis även om hon inte badade. Och Skolflickan och jag dök efter pantflaskor längst ut, så detta äventyr genererade några slantar i grisen det med.

Dyka är ofta enda sättet att komma i.

Miss Gillette avslutar som hon plägar: åk nu dit och begapa sevärdheten! Lämpligen passar man på att boka plåtar till nåt evenemang i magnifika Dalhalla samtidigt, tipsar hon. Däremot vet hon inte om det finns nåt att göra i själva Rättvik, men nåt får faktiskt den k. turisten ordna på egen hand.

where the dahlias bloom

2011-09-04T22:14:00.007+02:00

Indiansommar! Helst skulle jag ha velat åka med barna till stranden i solgasset, men utflykten vi gjorde till vår klippborg blev också fin. (Varje gång jag säger nåt som börjar med Förr i världen – gick det ett löpspår här, åkte jag skidor nerför den här backen, var granarna här på fallet precis lagom till julgranar – tänker jag på morfar: på hur ofta han berättade sånt, på hur noga jag lade det på minnet, på hur spännande jag tyckte det var [Berätte nôge ôm förr i tia! bad jag ofta när han nattade mig]. Och varje gång jag tänker låta bli att säga nånting med Förr … för att inte vara tjatig tänker jag på honom, och så säger jag det ändå.) Sen rusade det omkring små födelsedagsfirande indianer i trädgården halva eftermiddan, och det var rätt mysigt det med. De sju smärre hade två större tjejer (snart åtta, det ni!) som lekledare och helhandspekare, så efter att ha serverat födelsedagsfikat och dirigerat gratulationskören behövde Maken och jag mest gå där och finnas till hands. Jag passade på att plåta lite. Ja och hänga tvätt givetvis: vi går in i den tid då det kan bli glest mellan torkvädersdagarna, och som trogna k. läsare vet hänger ju Miss Gillette envist ut tvätten så mycket det bara är möjligt.

Hur häftigt är det inte att ha kronärtskockor
svällande i landet! För övrigt en av de ytterst
få växter som klövråttorna skyr. Men att det
ska krävas inbyggd taggtråd i grödan för att
man ska få ha den i fred …!

Dahliorna klarar av att vara blossande röda utan att
för den skull skämmas för sig det allra minsta.
Det mesta som frodas och prunkar i köksträdgården ska
Maken ha all cred för: jag är verkligen lat på det områ-
det numera.

Igår röjdes det i alla uthusutrymmen (vars antal uppgår till
hela nio stycken). Som alltid var det enormt uppiggande att
kunna slänga mög, fast det finns ju också massor av mög som
jag absolut inte kan förmå mig att göra mig av med. Se här
en fiffig kompromiss: möget belamrar inte längre nån förråds-
yta, men är ej heller bortslängt. Häpp! En installation. Nej en
utstallation måste det väl heta när det är i naturen.

two eggs, over light, home-made apple pie

2011-09-02T22:17:00.007+02:00

Vårt dagliga bröd kan förstås vara de limpor som Maken just gräddat klart, men det kan också vara tårta, och det vet ju varenda k. läsare vad Marie Antoinette aldrig sa egentligen: att om dom inte kan äta bröd så får dom väl äta tårta då. Och tårta, det får man äta även dan efter att man fyllt år, så det har vi gjort. Den dagliga tårtan kan även ta sig formen av barnaklappad och därefter filéad och smörstekt abborre med hjortronkräm, egen potatis och egna kantareller. Eller kräm på egna äpplen. Eller oxtunga, som i detta nu står på balkongen och svalnar i sällskap med en hel massa hemplockat och hemlagat. Tungan måste jag visa. Den vägde två kilo, så jag var tvungen att dela den innan den åkte i tryckkokaren, men såhär såg den ut när jag kom hem med den:

Till min stora glädje har det öppnat en ny gårdsbutik med gårds-
slakteri nära oss. Mannen som säljer köttbitarna har med egna
händer slaktat djuren, som hela sitt liv har gått och betat precis
runt knuten. Där säljs också ägg från höns som bor i ett gammal-
dags hönshus, ekologiskt odlade grönsaker och annat hemknåp.
Just tungan tillhör matbordets härligaste fröjder för mig: mörare
och smakligare köttbit är svår att hitta. Och billig är den!

Efter denna kanske chockartade syn behöver man kanske nåt att vila ögonen på som är mer glättat och lättare att ta till sig:

För första gången jag kan minnas har vi ett nästan perfekt
äppelår. Vi har fått få frukter, men friska och stora –
se bara, ett JP Bergius stort som en halv kvarting! (Fniss.
Det är en såndär minisnapsflaska, men det fattade ni ju.)
De första åren som fru och hemmansägare ville jag prompt
ta vara på vartenda äpple som växte här. Det var ett sjå,
och alldeles rutinerad på fruktförvaring var jag ju inte. Men
kräm åt vi så det stod härliga till, Maken och jag.

Avslutningsvis vill jag för första gången dela med mig av en tvångstanke jag har, nämligen att lådvinskranar ser ut som fåret Shaun. Snälla, säg att det finns fler än jag som lagt märke till det!

Man vet inte om man vill krana mer eller mindre. Men jag vet
att jag vill hitta på ordet lådvinskram för en redan välkänd
företeelse.

meine Freunde

2011-08-30T09:48:00.002+02:00

Idag vill Miss Gillette visa en alldeles magisk liten filmsnutt. Hon törs praktiskt taget garantera att ingen ser de tre minuterna som spilld tid. (Att det i själva verket är reklam är förstås dumt, men dels märker man det knappt och dels finns det ingen risk att man springer och okynnesköper den här produkten.) Varsågoda, k. läsare – häpna, förundras, fnissa ömsint och njut!

är glad och ger hals

2011-08-27T09:02:00.004+02:00

Och så var det svensken som älskade vismusik och startade mediesajten JoTaube.

Utombordarromantik i Bottenhavet.

Tipstack till Skolflickan.

my sister always did

2011-08-26T22:38:00.007+02:00

Men varför i all världen inte?

"Nej mamma! Vi vill inte flytta hit!"
De protesterar, och de gör det eftertryckligt, innan jag själv har hunnit säga så mycket som ett ord. Men de känner sin mammenheimare, mina döttrar: de vet att det hos mig ofelbart uppstår en svallande längtan efter att adoptera bedagade byggnader på hopplöst avlägsna platser som jag passerar.

Just den här drömmen tornade upp sig likt en vänlig jätte utmed vägen och jag var tvungen, jag var bara så tvingande tvungen, att bromsa och vända och köra tillbaka för att knäppa ett foto. Åtminstone det, när nu familjen inlagt sitt veto på sittande bak. Och när jag hade plåtat stod vi vuxna under den uppfällda bakluckan, och barna hängde över baksätesryggen, och vi fikade där i regnet med hatthyllan som picknickbord, och i sin kategori blev detta det enda gediget semestriga minnet: den provisoriska serveringen, det helsvenska strilregnet och den hänförande utsikten: ty på andra sidan om vägen störtade sig marken ner mot dalgången djupt, djupt under oss.

Svenskt semesterväder. Vad bryr sig dalgången om det?
Om tittaren vänder sig mot bildens tänkta fortsättning åt
vänster får hen se ett stort följe dyka upp alldeles där:

Vi hade kört från Hälsingland den dan och jag hade konstaterat att i det landskapet skulle jag aldrig kunna bo, för folk körde som om bilarna saknade gaspedal, varenda en, oavsett väglag och maxhastighet och trafiktäthet (det är annat än i Härjedalen, det) och vägen hade känts jämmerligt lång, men nu nalkades vi faktiskt målet äntligen och det kändes inte fel med en stunds rast på randen av den svindlande branten.

Zornkännaren vet nu att det är i Skattungbyn som det
övergivna pensionatet ligger. Men inte kan man väl ha
gått ända hit för att dansa? Fanns det verkligen inga
spelemän på närmare håll?

Dan därpå gick vi på Zornmuseet allihop. Sen Maken och jag var där sist för sådär tio år sen hade man förbättrat museet ytterligare. Det fanns olika detektivpromenader för barn från fyra och uppåt, ett finurligt påhitt på många sätt. Dels fick barnen utlopp för sitt skarpsinne och sin falkblick, och dels blev det nästan oundvikligt så att en förälder måste hjälpa till, lite eller mycket, med lösandet, så att det automagiskt blev ett samarbete och en diskussion kring verken. En sak vi upptäckte var att den välbekanta Till dans föreställer precis den vägkrök där vi hade stannat dan innan. Såna saker kan verkligen få mig att baxna: att vägen har legat där och sträckt ut sig i hundratals år, att den liksom leder från de nöjeslystna då till mig nu och vidare till andra sen: att den är nåt som förenar oss.

bara att gå på som förut

2011-08-22T22:05:00.006+02:00

Fotona i den här postningen är tagna i samarbete med Julflickan och en spännande glasdörr på Norbergs bästa konditori.

Vår äldsta dotterbropp* har börjat tvåan idag. Ivrig som en utsmiten shettis cyklade hon iväg med sin klassbästis utan att vänta på sina dagars upphov, som i och för sig gärna fick vara med. Men behövdes gjorde vi inte, inte som för ett år sen.

Även om jag har rätt dimmiga minnen av de mina egna första skolår glömmer jag aldrig dan då jag började ettan, och det beror på kläderna jag valde. Av nån anledning som för mig är höljd i det djupaste dunkel tänkte jag att jag inte ville vara som alla andra och att det vore förutsägbart tjejigt att ha på sig kjol eller klänning, så jag tog på mig en blå kostym i ett jeansliknande tyg med stora blanka knappar. Och skilde mig mycket riktigt från alla andra tjejer i klassen, ja sannolikt på hela skolan. Jag kände mig enormt dum och ångrade mig bittert. Men begrep redan då att här gällde det att låtsas som om jeansliknande kostym var mitt favoritplagg och att jag trivdes hur bra som helst i den. Men jag tror aldrig att jag hade den på mig fler gånger.

Och vad det berodde på vet jag inte heller. Jag fick varken kommentarer eller getögon för jeanskostymens skull och jag var inte retad av nån, vare sig då eller nånsin senare under alla skolår. Jag begriper bara inte var den där himla kostymen kom ifrån över huvud taget. Hade jag fått den av en släkting? Hade min morsa fått mig att tro att det var hejigt? Jag har verkligen inte den blekaste, mest anemiska aning. Nå, det kan också göra detsamma, det är ingen traumatisk händelse i mitt liv – även om det faktum att den bet sig fast så envetet i minnet antagligen betyder att jag lärde mig nånting av den. (Hoppas det är en god lärdom.)

*-bropp vet vi inte vad det betyder, men när Julflickan var yngre gillade hon en tecknad film som i hennes mun hette Kalles snöbropp. Det förekom ett snöbollskrig i den, men hon pratade rent och hade absolut inga svårigheter att säga snöbollskrig. Härav detta högst interna suffix inom den gilletteska familjen.

you put garlic mayonnaise bell pepper

2011-08-19T20:00:00.005+02:00

… och i väntan på det kan man alltid lägga in paprika. Vansinnigt gott blir det och lätt är det.

Ernstpaprika*

Dela i picklesbitar 1 kg paprika i glada färger, 0,5 kg gul lök och 2 morötter. Den som vill kan också skiva valfritt antal vitlöksklyftor och lägga i. Slå över kokande vatten så det täcker, låt dra 10 minuter och sila sen av vattnet. Koka upp 2,5 dl socker, 1 msk salt, 2 dl ättiksprit (12 %) och 3 dl vatten, lägg i grönsakerna och låt sjuda i 8–10 minuter. Ta av från värmen och rör ner 0,5 tsk Atamon. Lägg i varma rena burkar. Jag lade i ett par kvistar färsk timjan också; dragon vore gott men det hade jag ingen färsk. Och jag förmodar att lagen även funkar att lägga in exempelvis squash och purjo i för den som vill variera sig.

Tips: kan mixas ihop med crème fraîche till en dressing (som jag dock ännu inte har testat).

Annan fröjd för gommen. Den här typen höll sig med eget
spetskrås.

*Receptet är nämligen snott ur boken Sommar med Ernst, där det dock heter nåt annat.

hoot and holler for more

2011-08-16T22:38:00.005+02:00

En glad nyhet skuttade in i inkorgen idag: barnserietidningen Tivoli kan fortsätta att ges ut, mot alla odds!

Jag hade ingen aning om att den här tidningen fanns förrän en kollega på en mejllista spred nyheten att den skulle läggas ner. I det här landet finns det nämligen enligt uppgift inte en enda serietidning för barn som inte ges ut av Egmont, som förstås också kontrollerar all distribution av serier i handeln. Och som märkligt nog inte kan tänka sig nån som helst konkurrens.

Under sommaren har det fantastiska dock hänt att folk har spritt ryktet om Tivoli. Man har kunnat teckna sig för en prenumeration som skulle bli verklighet om tillräckligt många intressenter gick att få ihop. Och nu blir det alltså av!

För min del passar det jättebra att prenumerera på Tivoli eftersom jag har två barn i lämplig ålder och börjar tycka att Bamse känns väl enahanda. Men eftersom Egmonts Goliatfasoner gör mig rasande kan det mycket väl hända att jag hade skrivit upp mig på en Davidsprenumeration ändå. Kanske finns det de bland mina k. läsare som känner likadant. Klicka i så fall på länken till tidningen och välj "prenumerera" på startsidan.

Jo, visst är det här reklam. Och nä, jag gillar inte reklam. Men i det här fallet är jag övertygad om att jag gör en god kulturgärning på detta sätt, så jag hoppas på överseende, ja rentav bifall, från den k. läsekretsen. (Bilden har jag lånat från förlagets webbplats helt utan att fråga, men eftersom jag propagerar för deras produkter tänker jag att det kan vara i sin ordning ändå.)

whoops, about to slip down

2011-08-15T21:58:00.004+02:00

Inte en endaste bild tog vi i Falun, trots att döttrarna var så söta i sina små gula hjälmar och galonkappor (alla andra, även äldre barn, hade orange mundering) och trots att guidningen i gruvan var bland det intressantaste i turistväg jag varit med om på bra länge, och trots att själva området är svindlande häftigt och vackert och spännande. Varför det fascinerar mig så till den milda grad hur folk hade det förr vet jag inte alls, men det gör det*, och nu fick jag lära mig massor med nya saker (Fet-Mats var dock ingen ny bekantskap för min del. Men fast jag var den enda i gruppen som kände till honom tidigare var jag sannerligen inte ensam om att svara Ja! på frågan om vi skulle vilja se en konserverad gruvarbetare ifall möjlighet hade givits).

Hur Falu rödfärg har tillkommit vet ju mina k. läsare redan (gäsp), men åtminstone jag kände inte till bakgrunden till falukorven: de hekatomber – bokstavligt talat – av oxar som krävdes för de många många meterna rep i gruvschakten. Tiotusen djur gick åt för en uppsättning. Av slaktkropparna kom man på att göra korv. Man får förmoda att den tidens falukorv skilde sig rätt markant från den avlägsna, bleksiktiga släkting som vi får hålla till godo med numera.

Dalahästarna har däremot inte ett skvatt med Falu koppargruva att göra, men de är i alla fall faluröda** och får därför illustrera den här bloggposten. Själv skriver jag inte mer om världsarvet i Falun för det finns alldeles för mycket att säga: det bästa är att åka dit själv, nedstiga, uppleva och insupa.

Jag försökte få med en referenshäst för att det skulle framgå
exakt hur mikroskopisk hästen på klossen är, men det syns ju
inte. Den är kanske två millimeter. Max tre. I övrigt blev jag
självbelåtet nöjd med bilden; kan ledigt visualisera den som
oljemålning.

*Boktips jag fick efter rundturen vid samtalet med den synnerligen initierade guiden var Rune Pär Olofssons böcker om Falu gruva: Kopparberget, Silverdalen och Guldgruvan.
**Inte alla, förstås. Butikshyllorna i hästfabrikerna i Nusnäs var fyllda av hästar i många färgställningar och mönster som faktiskt var himla aptitliga. Senast jag var där, för över tre decennier sen, kändes det exotiskt med de enstaka exemplar som hade blått som grundfärg. Men de enda hästar vi köpte var trävita, för tjejerna vill måla sina egna. Såklart.

se här, smaka på

2011-08-14T00:06:00.004+02:00

Det har varit humleplockning och bislakt och äppleplockning och höstbyk och knäckebrödsbak i ett par dar. Och så har vi stöpt vaxstaplar och bryggt svagdricka och rivit potatismjöl och lagat till en hel ankare cider. […] Fårslakt har det också varit, och så har vi slaktat duvor, för vi har över hundra att ge mat var dag, och det tycker vi är för mycket. […] Och allting måste göras i september, för sedan kommer den stora Åmbergsheds marknad, som börjar i Sunne den första fredagen i oktober och sedan håller på ända in i nästa vecka, och till dess måste alla sådana där småsysslor vara undanstökade. Och det får också lov att vara skurat och fejat över hela huset, och alla innanfönster ska vara insatta, så att det på marknadsaftonen […] är lika fint och städat som till jul eller påsk.

Selma Lagerlöf
ur Ett barns memoarer

Jämfört med hur det gick till i ett herrgårdskök på Selmas tid är det naturligtvis bara fjutt det som försiggått i det gilletteska residenset de senaste dagarna, men sex liter blåbär har det i alla fall blivit och ett par liter vinbär, och sylt har det kokats och paj och bröd har det bakats, och kräftor har lagts i ny lag och sen ätits med en del av påsen med kantareller som också plockats, och kanske kan man kalla sex–sju maskiner för storbyk, jo för det gäller att passa på nu när det är torkväder. Och så har vi badat, förstås, och inga bad är så ljuvliga som de här som man vet kan vara det sista för året, vartenda ett av dem, och kanske måste vetskapen om kallare tider till för att man rätt ska njuta av allt dethär.

turn and face the strain

2011-08-12T12:33:00.004+02:00

Hatten av för Paraplylik som vet att inte kalla ett paraplylik för ett paraply.

Öländskt stackars paraplylik som tvingas dela
sin nästa sista viloplats med fimpar och cola.

When I say the word 'umbrella', you see the object in your mind. You see a kind of stick, with collapsible metal spokes on top that form an armature for a waterproof material which, when opened, will protect you from the rain. This last detail is important. Not only is an umbrella a thing, it is a thing that performs a function – in other words, expresses the will of man. […] Now, my question is this. What happens when a thing no longer performs its function? Is it still the thing, or has it become something else? When you rip the cloth off the umbrella, is the umbrella still an umbrella? You open the spokes, put them over your head, walk out in the rain, and you get drenched. Is it possible to go on calling this object an umbrella? In general, people do. At the very limit, they will say the umbrella is broken. To me this is a serious error, the source to all our troubles. Because it can no longer perform its function, the umbrella has ceased to be an umbrella. It might resemble an umbrella, but now it has changed into something else. The word, however, has remained the same. Therefore, it can no longer express the thing. It is imprecise; it is false; it hides the thing it is supposed to reveal. And if we cannot even name a common, everyday object that we hold in our hands, how can we expect to speak of the things that truly concern us? Unless we can begin to embody the notion of change in the words we use, we will continue to be lost.

Paul Auster
ur City of Glass

to make things right

2011-07-24T09:23:00.003+02:00

Den har legat på sänghyllan i flera år, den tunna boken, men först nu, i den känslomässiga stumheten efter Norgeattentaten, packar jag ner den i väskan, och den blir den första jag läser när jag är framme och installerad: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz (How to Cure a Fanatic; till svenskan av Rose-Marie Nielsen). Den lilla volymen utgavs i samband med att tidningen Vi grundade Teskedsorden och skickades ut till alla prenumeranter (och jag tror att den också brukar gå ut till samtliga elever i en viss årskurs i alla landets skolor), men den har som sagt blivit liggande i väntan på den rätta stunden. Och nu måste jag verkligen få ta del av vad nån annan, förnuftigare och mer sansad har att föreslå, för själv törs jag inte ens tänka på mannen som nyss dödade nästan hundra människor som om det vore nån sorts dataspel: gör jag det vet jag att det blir idel bestialiska hämndfantasier och ingenting konstruktivt alls, men jag vet att sånt sänker mig till samma nivå som alla andra våldsverkare, att det enda som då skiljer mig från dem är den fysiska aspekten; jag inbillar mig visserligen inte att jag är ensam om såna brutala tankar men när ryggmärgsreaktionen är så stark måste den motverkas av intellektet. Därför Amoz Oz. Nu. Det är hög tid.

En påminnelse om att inte döma hunden efter
håren: vid första anblicken kan man tro att den
här grisliknande tingesten är en mina eller nån
sorts medeltida slagvapen. I själva verket är det
ett redskap man bereder marken med när man
ska plantera granskog.
Så ni ser: det finns alltid hopp.

åt varandra, åt sol och sommartid

2011-07-19T22:49:00.005+02:00

Kollar igenom bilderna från senaste resan och det slår mig att de bästa stunderna ofta är de oplanerade. Kanske eller troligen eller säkert för det oväntade i dem: när förväntan är noll måste ju resultatet överträffa. Lika mycket för kravlösheten: inget är planerat och kan följaktligen heller inte gå fel; man är fri att göra precis vad som faller en in.

Detta sagt kan också det planerade bli förträffligt. Men det blir det på ett annat sätt. Och känslan efteråt är alltid en annan: tillfredsställelsen har ofrånkomligen ett stråk av lättnad i sig, kanske triumf också: det gick vägen! yesss!

Två såna oväntade lyckostunder på Ölandsresan: när vi bara skulle äta lite på fiskrestaurangen i Sandvik men tjejerna hittade en klapperstensstrand bakom en hög vall där vi sen skroppade omkring i flera timmar. Utflykten vi gjorde istället för turen till Blå Jungfrun: Trollskogen med vraket och de gamla knotiga ekjättarna och bullarna i matsäcken och de besinningslöst lyckliga barna som egentligen inte brydde sig om var de befann sig, bara de fick vara med varann –

it's all that we deserve

2011-07-18T23:40:00.007+02:00

Svårt avgöra vilket som är värst: komma hem efter ljuvlig semester till regn, eller till strålande väder. Landningssträckan är lång den här gången, det är rätt vind men bränningar som släpar efter och gör det omöjligt att stiga i land. Som på Blå Jungfrun: vädret var vackert men bränningarna efter gårdagens felvindar omintetgjorde turen dit. Två goda ting trots detta: alla barna fick klättra omkring i båten samt: en souvenirbutik med humoristisk framtoning. (Många goda ting senare, men i hamnen dessa båda.)

En avväpnande och sannolikt lukrativ ärlighet.

I konsekvensens namn, ja.

Tre motiv ur den här serien med moderna
klassiker fanns också vilket är ett adelsmärke.
Köpte dock ingen sån tisha: går ju aldrig i
rymliga t-tröjor längre, avskyr det. En kyl-
skåpsmagnet skulle jag ha köpt men inte en
tröja.

as she rolled through the water

2011-07-08T22:19:00.012+02:00

Världsarv i all ära, men en del sevärdheter får nog ändå kallas för morsarv. Nåt av det mest sevärda på sistone var när snartåttaåringen hoppade från trean. Egentligen tordes hon inte. Och egentligen tordes inte jag heller när det lilla hopptornet upptäcktes och döttrarna ropade Mamma, kan inte du hoppa! Jojomänsan, sa jag och klättrade upp. Och tittade ner. Hu. Jag visste ju att jag hade vågat i ungdomen, då när man plankade in på Simmis om nätterna och hade sig, då hoppade jag från femman (fast var inte morsk nog för tian). Och hade bevisligen överlevt det. Men kroppen hade inget som helst minne av det, av hur det var. När jag tittade ner mot vattenytan kunde jag inte på villkors vis föreställa mig hur det skulle kännas och det var nog det som var värst: att inte på förhand kunna ställa in mig på det som komma skulle (för hoppa skulle jag, det hade jag ju sagt, och jag är dessutom övertygad om att det är nyttigt att ibland göra sånt man egentligen inte törs).

Andra och tredje gången var det ingen konst: då klev jag bara rakt ut. Det var alldeles som Julflickan sa: Det var obehagligt, men det var vid det laget ett bekant obehag och därför lättare att bemöta.

Men hon då! Julflickan! Hon ville hoppa, men ryggade tillbaka gång på gång och bestämde sig för att avstå. Och gång på gång klättrade hon upp igen och gick fram till kanten och var så nära att hoppa att jag riktigt kände det själv i benen, satsen hon tog. Sen bestämde hon sig slutgiltigt för att låta bli. Och sen hoppade hon. Jäkla unge! Hur kan hon vara så modig! Många gånger begriper jag det inte, hon gör mycket som jag aldrig skulle ha vågat i hennes ålder och en hel del som jag inte skulle våga ens nu, men just i det här fallet vill jag gärna inbilla mig att jag inspirerade.*

Skrik! sa jag, då klarar man det!

Badet som denna historiska lilla händelse tilldrog sig i är för övrigt nästan hemligt, i alla fall sådär jätteokänt så att bara lokalbefolkningen hittar dit. Det är ett liiitet vatten i ett gammalt kalkbrott**, tvärdjupt fast ändå med en grund liten strand som passar dem som inte kan simma än. Brygga med stegar. Omgivningen fin och välskött. Faktiskt är det så fint att både Maken och jag på stående fot höll på att köpa ett hus som var till salu där. (Hm. Den sortens samtidiga impulser är det rätt sällan man benådas med: kanske borde vi ha gjort det.)

Och anledningen till att vi hamnade där var att det var så kvalmigt och varmt uppe på Kvarntorpshögen, som alltså inte är världsarv men som sannerligen är värt ett besök. Av alla häftiga platser att visa konst på håller Högen en säker plats på tio-i-topplistan, så åk för all del dit den som inte varit där. Det lär ligga en outlet i närheten också; kanske kan det vara ett argument vid familjerådet? Här är några smakprov från Konst på hög (följ länken till Kvarntorpshögen, den som vill veta konstnärernas namn):

I den dallrande värmen kändes det som att snava över en
grekisk by. Husväggarna nådde snartfemåringen till midjan.

Ett alldeles hisnande vackert verk, ensamt
värt klättringen uppför de 427 trappstegen.
(Lugn, man kan köra upp med bil också.)

Hur hög högen är vet jag inte, men den är mycket hög. Otroligt
nog tillkom den under loppet av några och tjugo år.

Säregna gäster i rost och blåst.

De här besökarna ser så levande ut att jag först drog mig
för att gå fram till bänken (det gör man ju inte som svensk,
den är ju redan fullsatt tycker man). Först när Mormorn sa
att Lars Lerin satt där fattade jag. Han sitter bredvid Karin
Broos, och bakom står Marc Broos som också gjort verket.

Det här är nåt jag aldrig sett på nära håll: en halkbana. När
jag tog körkort var halkbanekörning obligatorisk endast om
man inte bodde för långt från en halkbana, och det gjorde jag.
Nu fick jag åtminstone se hur övningarna går till.

Inuti Arken finns en utställning som bygger på Staffan Ekegrens
bok Rena himmelriket. Jag började läsa de sidor som sitter
upphäftade här och visste att jag måste läsa boken. Just nu är
den slut på förlaget, men ett nytryck är på gång, uppgav förfat-
taren när jag mejlade och klagade min nöd. (Jag har tidigare
skrivit om hans Saker som händer som också rekommenderas.)
När man läser om arbetsförhållandena vid framställningen av
skifferoljan, som alltså är orsaken till Högens existens, blir man
bestört. För sexti år sen hade arbetarna här det ungefär som de
värst utsatta och mest skyddslösa i utvecklingsländerna idag. Vi
är inte längre ifrån än så.

*Dels genom att inte säga Det är inget farligt! och dels genom att erbjuda henne femtio spänn om hon gjorde det. Räknar man in Mormorns bidrag blev jäntan sjutti spänn rikare, och hon tyckte det var värt det när hon fick lov att lägga de alldeles egna pengarna på en såndär svindyr marknadsballong som hon aldrig får av oss eftersom vi anser att det är pengar i sjön.
**och Simmis ligger ju i ett gammalt granitbrott, så här finns en gemensam och tydligen hoppbefrämjande nämnare.

you had your time

2011-07-07T22:50:00.008+02:00

Om man råkar stöta på bokstavskombinationen SAQ och undrar vad det kan betyda får man en lång rad skilda svar, beroende på vem man frågar. Self Administered Questionnaire säger statistikern. Short Arc Quad säger en träningstok. Suspected Al Qaeda menar en terroristnojig. Sexual Adjustment Questionnaire hävdar en genusängslig. Schweizaren håller fast vid Schweizerische Arbeitsgemeinschaft für Qualitätsförderung (och det kan han väl få göra), medan ytterligare nån föreslår Speed Agility and Quickness. Och fastän denna sista uttydning av akronymen inte är korrekt är den ändå en träffande beskrivning av verksamheten vid Varbergs radiostation i Grimeton (SAQ).

Så här ser maskinhallen ut. Det är ett nästan skräckinjagande mastodont-
maskineri som krävs för att sändaren ska kunna sända.
Kan nån säga varför man slutade bygga som man gjorde på 1920-talet?

Man skulle kunna hålla det för skämsigt att inte ha varit vid Grimetons radiostation en enda gång om man har bott i Varberg i sex år. Men eftersom den inte utsågs till världsarv förrän flera decennier efter att jag flyttat därifrån tycker jag att den k. läsaren kan ha överseende. Nu blev det äntligen tillfälle att avlägga ett besök. Som det var före turistsäsongen var vi enda besökare på anläggningen, men rundvisning fick vi ändå av en vänlig och engagerad ung guide. Det blev rätt personligt och övergick så småningom till nåt som mer liknade ett samtal om ditt och datt. Den stora maskinhallen var prima för tjejerna att springa omkring i, och efteråt hölls vi i säkert en timme i experimentverkstan där man bland annat kan blippa fram morsemeddelanden på en telegraf. Det blev jag alldeles lycklig av!

Förlåt, söta guide, för att min mobilkamera har
förvandlat dig till en zombie fast du är så gullig.

Det här är antennen! Sex stycken såna här på
en 2,2 kilometer lång rad. Den "ser" ända till
New York.

Ärligt nu: hur många av Sveriges hittills 14 världsarv kan mina k. läsare nämna utan att tjuvkika här? Och när ni ändå har tjuvkikat, hur många av dem har ni besökt? Själv kommer jag upp i åtta definitiva och tre skakiga (till exempel har jag varit vid men inte i Falu koppargruva), och jag har inte sett nåt av de tre riktigt nordliga världsarven.

Av nån anledning fick jag för mig att det skulle vara en finfin idé att släpa med barna till så många världsarv som möjligt (och samtidigt förlänga min egen lista, illistigt nog). Men egentligen handlar det nog, om jag är alldeles ärlig, mest om att hitta förevändningar för att få åka nånstans och se nåt nytt/spännande/intressant/lärorikt. Och givetvis pricka in en massa andra hållpunkter på vägen dit och därifrån: att ge lust och mening åt såväl målet som resan.

Nånting annat vackert och vederhäftigt som jag har glömt
vad det var.

En flasktork måste man ju ha om man
ska sända telegram. Tydligen.

Jag har många gånger undrat om de som
kommer efter oss kommer att få en lika stark
kick av dagens förpackningsestetik. Och
betvivlat det lika många gånger.

there has got to be a way

2011-07-04T17:42:00.011+02:00

För mina blodgivarpoäng köpte jag ett svampkit åt min k. Maken idag. Jag tyckte det var på sin plats eftersom han igår kom hem med en halv plastkasse full med kantareller. Barna fick innan de åkte iväg med Mormorn, men det var ändå såhär pass mycket kvar åt oss två nu på kvällskvisten.

Den k. Maken är inte bara händig, han är fena på lateralt tänkande* också. Nu senast har han hittat på att man ju kan använda looftlightern att bränna bort ogräs med istället för att köpa en gasolbrännare för detta ändamål.** Bränna är miljövänligare än kemikalier och ger ett mer långvarigt resultat än handrensning (som för övrigt är en mycket tröstlös syssla). Visserligen är vi inga ivriga ogräsutrotare, men ibland finns det ju incitament.

Så länge jag kan minnas har det löpt en smal gång av plattor från ytterdörren och till grusmattan framför huset där en bil kan stå. Denna stig har löpt över en gräsplätt, en förlängning av den stora gräsmattan. Eller? Vid nåt tillfälle började nån skrapa fritt kring de där plattorna. Det visade sig då att det i själva verket rörde sig om en femton kvadratmeter stor, stenlagd yta helt övervuxen av gräs. Kvack! Den måste ju friläggas!

Ske alltså. Frilades gjorde det. Fast sen började vi tycka att gårdsgruset allt var för bedrövligt och bestämde oss för att låta göra om de båda grusplanerna, med markduk underst och håtdpackat underlag och hela baletten. För detta skulle gå att genomföra måste stenläggningen bort. Åtminstone tillfälligt. Och jaba: Jag är ju tokig i pussel! Särskilt jättesvåra ena.

Så här började pusslet. Stenplattor och en hög med sättsand.
Det första barnet var precis ett år och hennes spadar kom väl
till pass.

Tur det inte var blöt målarfärg: då hade jag fått stå ute
och frysa i oktoberkylan då för snart sju år sen. Det var
inte lätt att få till det hela. Särskilt bågformen framför
trappan var marig (under trappan ligger också grus.
Där bor sånt som trehjulingar och sparkar och pulkor.

Sen var man ju mäkta stolt över sitt verk. Stramt och rent
och kliniskt ogräsfritt, vilket numera är ett minne blott.

Men under åren har växtligheten förstås invaderat även
den här plätten. Rensning är ett måste om allt inte ska bli
ogräsmatta igen inom kort. Det är bara det att rensning
är nästan helt meningslöst. Och det var då Maken kom på
att man kan bränna bort inkräktarna med looftllightern.
Den verkligt intresserde kan klicka bilden större och se
själv var i plattpusslet jag har luntat.

*Trots att han himlar med ögonen så fort det blir tal om lateralt tänkande! För honom är begreppet fördärvat av idiotiska gåtor om dvärgar som hoppas ut genom höghusfönster när de får se sågspån på golvet och liknande, men det finns ju andra exempel på lateralt tänkande.
**Ett suveränt redskap faktiskt. Rekommenderas varmt (ha ha) för dem som grillar och/eller eldar brasa mycket.

inte är som dom ska

2011-06-26T22:37:00.006+02:00

K. läsekrets! Under den närmaste tiden kommer Miss Gillette att rätta till en massa layoutfel som uppstått på grund av en bugg i den webbläsare hon gått över till därför att det har skurit sig väldeliga mellan den webbläsare hon favoriserat hittills och grafikkortet. Det innebär att de av er som rss:ar kommer att få en massa gamla bloggposter i era läsare. Strunta i dem, det enda som är ändrat i dem är en del formatering. Miss Gillette ber om överseende med denna olägenhet.

Medan ni är sysselsatta med att strunta i och ha överseende och i allmänhet suktar efter nya fräscha blogganteckningar förelår hon att ni istället läser Bengt Ohlssons Syster. Den handlar om vårt behov av allvar, av hur en person faktiskt kan försvinna utan en grund av uppriktighet att stå på. Och den är obegripligt styvt skildrad genom en flickunges ögon, hur nu Ohlsson bär sig åt med det. En av hans bästa, närmaste, på senare år.

Miss Understanding

2011-06-25T12:06:00.007+02:00

Misstag
Exempel: "Det måste väl ha varit ett misstag att ta den här vägen? Den slutar ju vid timmertraven där."

Missvisande
Exempel: "Skyltningen är fullkomligt missvisande – pilen pekade faktiskt åt höger."

Misstänksam
Exempel: Bilföraren borde ha blivit misstänksam vid anblicken av den ogenomträngliga skogen.

Missdådare
Exempel: Unga missdådare från trakten plägade roa sig med att vrida vägskyltar åt galet håll.

Missgynnsam
Exempel: Det lantliga väglaget var missgynnsamt för bilen, som blott hade femton centimeters markfrigång.

Misshällighet
Exempel: "Jag sa ju att vi skulle ha följt den stora vägen!"
"Ja men när skylten visade åt det här hållet!"

Missklä
Exempel: Den trumpna minen missklädde hans hustru.

Misshaglig
Exempel: När mannen tappade fattningen var han henne ytterst misshaglig.

Misshugg
Exempel: Kvinnan undrade med ens om den här utflykten var ett misshugg. Eller hela äktenskapet.

Missljud
Exempel: Då föraren körde över ett stenigt parti som kom det att skrapa i underredet uppstod ett missljud från någon obestämbar punkt i bilen.

Missmodig
Exempel: Missmodigt frågade barnen om de inte var framme snart.

Misskreditera
Exempel: Föräldrarna misskrediterade varandra.

Misshushållning
Exempel: "Det är misshushållning med både pengar och miljö att orsaka såna här enorma omvägar!"

Misstag
Exempel: Efter att av misstag ha valt fel väg anlände man slutligen till festplatsen.

Misstrogen
Exempel: Misstroget stirrade familjen ut genom bilrutorna på hällregnet.

Missräkning
Exempel: Den usla väderleken blev en missräkning efter meteorologernas optimistiska prognos.

Missköta
Exempel: "Dom där idioterna i Norrköping missköter sina jobb, hela bunten!"

Missfirmelse
Exempel: Att anklaga en yrkesperson för bristande kompetens kallas för missfirmelse av tjänsteman.

Misstämning
Exempel: En betryckande misstämning rådde i kupén.

Misslyckad
Exempel: "Det här lär bli årets mest misslyckade dag", muttrade kvinnan medan hon krånglade på sig den tunna kappan som vindbyarna försökte slita ifrån henne.

Missförstå
Exempel: "Jaså, skulle det vara utomhus?", sa han betänksamt. "Då missförstod jag."

Misskrivning
Exempel: En misskrivning i annonsen gjorde att allmänheten trodde att evenemanget skulle hållas i den stora ladan, inte ute på leråkern.

Misshumör
Exempel: Den pinande vinden och regnskurarna försatte barnen i misshumör, för att inte tala om det faktum att det helt saknades blommor att binda en krans av.

Misslynt
Exempel: "Jag vill inte dansa", fräste hon misslynt, "jag fryser!"

Misspryda
Exempel: En stor lerfläck missprydde kvinnans skira sommarklänning.

Missöde
Exempel: "Hoppsan! Där råkade du visst ut för ett litet missöde!"

Missanpassad
Exempel: "Men käften, ditt jävla pucko! Fan, är du helt missanpassad eller!"

Missbruk
Exempel: Ett alltför frekvent och opåkallat användande av grova ord anses av många som språkmissbruk.

Misskund
Exempel: Mannen, som var klädd i regnställ och gummistövlar, visade misskund mot den huttrande och gick och köpte en kopp värmande kaffe åt henne.

Missnöje
Exempel: Kafébesökaren var missnöjd med dryckens temperatur, som efter hennes förmenande var alltför låg.

Missunnsam
Exempel: Småbarnsmamman blängde missunnsamt på de sällskap som var rutinerade nog att ha medfört filtar och picknickkorgar.

Missminna sig
Exempel: "Om jag inte missminner mig", sa dansledaren, "är detta första gången på trenne mannaåldrar år som här regnar denna dag."

Misströsta
Exempel: Kvinnan började misströsta. Det hade snart hållit på i tre timmar.

Misstycka
Exempel: "Nä, nu drar jag", sa hon och kände hur molntäcket sprack upp inom henne. "Om ni inte misstycker."

Misskänna
Exempel: Mannen misskände sin hustru så helt att han inget alls hade anat

eller, med ett ord:
Missommar

Men hur gick det för den missgynnade? Jo, hon tog första bästa missionär om livet och en missnöjdesyttrande misse under armen, och de avgav sitt misstroendevotum, avfattat på ett blad rivet ur missalen, medelst ett med missil avsänt missiv. Dädanefter missionerade de iförda kransar av missnerot, sjungande Missa Criolla i högan sky, så att ingen kunde missa det.

Själva firade vi en förmisso blåsig och huttrig, men mycket trevlig midsommar i den unika, oskiftade Äskhults by, där vi hela oförhappandes sprang på Kickan, som jag känt sen vi båda satt i sandlådan men som jag tyvärr haft allför sporadisk kontakt med alltför länge. Nu känns det som om det kan bli bättring, hurra!

love the one you're with

2011-06-23T22:59:00.009+02:00

Få platser väcker känslor av den här magnituden hos mig, men den här stan är jag verkligen tokig i. Tur att det inte blev vi för livet: jag har trots alla mina år på västkusten aldrig lärt mig stå ut med vädret. Så egenmäktigt, så likgiltigt. Man går omkring hundlikt, som den som älskar mest alltid gör, och känner lättnad och tacksamhet om det nån enstaka dag är uppehåll och kanske nästan vindstilla rentav. Ändå tar man sig inte bort – man vet ju hur ljuvliga de fina sidorna är; de är värda att bita ihop för resten av tiden, den mesta tiden. Synd bara att de så sällan skymtar fram.

I en annan värld.

Min ohotat största kärlek bland all världens badstränder ligger just här i stan. Jag har legat bland dess dyner så många gånger, förflyttad till en parallell värld efter att liksom ha cyklat ifrån mig själv, in i solhetta som skymde och avskärmade, in i en heterotopi där nästan ingenting fanns, bara vatten och sand och salt. Och fastän jag inte är så dum att jag tror att jag nånsin kan hitta dit igen brukar jag ändå vilja komma till min älskade strand när jag är här. Maken har varit med tidigare; idag var döttrarna med för första gången. Nu är de också sålda, om än på ett helt annat sätt. Fast strax började det förstås regna, så det var bara att packa in sig i bilen igen. Jag kanske med lite kantstött hjärta, hur löjligt det än är (men jag är ju den som älskar mest i det här förhållandet, det är nu en gång så).

Lenins plats var i det hörn där den lilla vita statyn står:

där fick ingen annan sitta.

Istället gick vi på Leninbadet. Jag har skrivit om det förr, men det förtjänar att nämnas igen. Också denna nyhet tjusade småtjejerna gränslöst. Den stora bassängen var förstås bäst med sina brutala massagestrålar (det känns som att bli sparkad av en hjord mycket små och ettriga hästar), men hela badinrättningen är en spännande labyrint med kallkar, upplevelsedusch, ångbastu i vars tjocka man kan gå vilse, individuella fotbad med rundslipade strandstenar, halvtrappor hit och dit, prång och vrår med antikviteter och kuriosa i och så ett myller av gamla och nya fantastiska skyltar – alltsammans i en miljö av mörkblått kakel. Det är fantastiskt och måste absolut upplevas.*

Sålunda fick vi vår baddag ändå. Inte med min stora och evinnerliga kärlek, men med en annan som är bra på sitt sätt, ja egentligen bättre på det hela taget.

*Jo – jag insisterar!

Ba, ba, agnes blanc

2011-06-22T21:33:00.009+02:00

Skitskirt brukade *Mormorn och jag på den tiden vi bodde här i trakten kommentera den särskilda grönska som råder i en bokskog där löven just krånglat sig ut ur knopparna och vecklat ut sig lite. Idag fick jag lära mig att bokar slår ut på nästan exakt samma dag varje år**: till skillnad från de flesta blommor bryr de sig nämligen föga om temperaturen, utan rättar sig efter dygnets längd.

Bor och verkar man i en bokskog känner man förstås till sånt, och driver man Öströö fårfarm har man också vänligheten att tala om det för de besökare som åker på lammsafari. Safarin blev en bonus: det fanns plats kvar i vagnarna hos den grupp som skulle åka just när vi kom dit, så vi fick hänga med ut på ägorna och se hur djuren har det. Vi, det var familjen Gillette samt Balance plus döttrar och mor.

Skotsk höglandstjej som glodde på turister i bur.

Tyvärr syns det inte här, men farmaren hade en alldeles

regelrätt herdestav med den där speciella kröken upp-

till. Det hade jag aldrig förr sett i verkligheten. (Jag anser

nog att en liten täck schäferhatt är enda tänkbara huvud-

bonaden till detta attribut, fast det råder det uppenbar-

ligen delade meningar om.)

Som pragmato-etisk köttätare gillade jag verkligen det jag såg. Fåren får vara sig själva så länge de är på Öströö, och de som blir mat slaktas på gårdens eget slakteri (ätliga souvenirer ligger nu i vår frysbox). Detsamma gäller det fåtal köttkor man håller, fast sina skotska höglänningar har man inte för köttets skull, utan för fårens: nöt och får drabbas av olika parasiter men har inte ont av varandras, så om man låter omväxlande får och kor beta på samma mark äter de upp varandras parasiter och man slipper ge djuren medicin. Häpp!

Ur villervalla vallades ullrumporna av villig vallvovve

varvid verklig välordning utverkades. Vilken uppvisning!

Men farmens viktigaste djur är enligt farmaren vallhundarna. Hade vi inte dem, sa han, skulle jag vara väldigt smal, för då skulle jag få springa själv. Och så visade han och bordercollien Hjördis hur de arbetar. Maken, som i den blyertsfärgade forntiden har bevakat fårvallnings-SM för ett rikstäckande blad, satt inte och studsade begeistrat i vagnen som vi andra, men måste ju hålla med om att det är duktiga hundar. Själv insåg jag att jag inte kommer att kunna ha fårfarm eftersom jag aldrig lyckats lära mig busvissla – och det var visselsignalerna som talade om för hunden vad den skulle göra.

Varje gård med självaktning måste ju ha ett sockerdricks-

träd. Om det är sniglar eller läskedrycksflaskor i det kan

kvitta, tycker både Lillis och Miss Sunshine.

Efter safarin var det äntligen fika. Har den k. läsekretsen tänkt på det – i hur hög grad man umgås medelst förtäring? Semestrar man äter man ju precis hela tiden. Inte mig emot: jag kopplar gärna kulinariska upplevelser till mina minnen, och maten på Öströö behövde inte skämmas för sig. Allting hemlagat, givetvis. Och vädersnubbarnas förutsägelser om regn kom på skam när dagen blev allt soligare och varmare. Vi satt i timmar i allt det gröna, och de fyra döttrarna lekte och såg efter varann, klappade flasklamm och en liten lurvig kalv och var inte så alldeles olika kalvar och lamm själva, bara lite mer rosa. Och rätt vad det var sa ringde en labrador och en gammal vän och sa att det var dags att lämna lustgården, och båda familjerna rullade hemåt mot nya måltider och stränder och kanske ses vi i Frankrike nästa gång eller i Mexiko eller kanske Dalarna. Det är bara att dra ner hatten ordentligt över örona och gasa på.

Medan de två jämåriga lajade loss åtog

Julflickan sig rollen som skyddsängel

åt Miss Starshine. Alla nöjda och glada!

*den då blivande

**på respektive växtplats, alltså

somehow they travel through the skies

2011-06-21T23:07:00.010+02:00

"Nu kan jag fotografera!"

Snartfemåringen bad att få fotografera med systemkameran. Jag visade hur man tittar i sökaren och hur man knäpper av. Skrattande av fröjd knäppte hon säkert trettio bilder. Här är några av dem jag sparade.

Strandråg: en ny bekantskap för de gilletteska telningarna.

Där borta går det kor och betar. Man får gå i deras hage

om man vill. Den är ofantlig!

Den här stenen var fin.

Riktigt lyckad bild, tycker barnets objektiva mor.

Snygg aftonhimmel. Dagens gråväder jagas bort av de

plötsligen solbelysta kvällsmolnen.

if measured out with someone else's plight

2011-06-15T21:26:00.005+02:00

Hans Koppel. Låter inte det lite spexigt? Det tyckte åtminstone jag när jag hittade den tunna pocketen Vi i villa i en reabinge på Coop i en närbelägen byhåla. Men omslaget var fräsigt, och priset var inte sånt att jag skulle gräma mig ens en smul om boken skulle visa sig undermålig.

När jag sen började med den lilla volymen visade den sig vara allt annat än undermålig. Den var så rappt och galet och galghumoristiskt skriven att den inte på villkors vis gick att släppa innan den tog slut. Satiren var förbluffande träffsäker utan att vara högtidlig. Jo, jag blev riktigt nöjd med nyförvärvet.

Sen kom Maken hem häromdan med Kungens födelsedag av samme författare. Han läste den på drygt en timme. Så fort jag började förstod jag att det var en sån bok som gör att jag måste hålla mig själv i strama tyglar för att inte skena rakt igenom. Varje mening är så omsorgsfullt formulerad att det inte finns nån som helst redundans, nånstans, inte en chans (hoppsan, förlåt; här var det ystert värre känner jag – hur vore det med lite sans och balans? [NEJ! sluta nu!] Okej, går nån annanstans …)

(Miss Gillette säktar, alldeles som teharen, tusen gånger ur för tramset ovan. Precis så skriver alltså inte Hans Koppel, utan snarare på ett diametralt motsatt vis. Pregnant. Relevant. [Inte intressant! Säg inte intressant nu! Det blir för jobbigt!] Nä okejrå: intresseväckande – det är faktiskt skillnad! [Ja, jo, det måste medges.] Kan vi fortsätta nu?).

Jag var fortfarande inte alldeles säker på att Vi i villa inte bara var en lyckträff, men efter att ha njutit mig igenom Kungens födelsedag tycker jag det är uppenbart vilken driven författare Hans Koppel är. Med små medel, med få men sorgfälligt valda ord, kan han fånga en stämning, antyda hela världar av erfarenheter och bakgrunder som lett fram till just de där orden han plockat åt sig. (Men hur kan han leva inuti så många olika människor ur så vitt skilda miljöer samtidigt? Hur kan han förstå så mycket om dem? Jag blir så avis.)

Böcker behöver inte vara tjocka för att vara stora. Kungens födelsedag är ett exempel på en roman vars insida är betydligt större än dess fysiska format. (Man ska inte hänga upp sig på att Koppel låter handlingen ta en vändning som färgar slutet i en rätt fluffig nyans, för vi vet ju alla att verkligheten inte är sådär vältajmad och vi förstår alla hur det sannolikt gick egentligen.) Och när jag försöker ta reda på vem Hans Koppel egentligen är finner jag till min förtjusning att han redan publicerat en titel som jag ännu inte läst, Medicinen, samt ämnar skriva ytterligare tre. Hurra!

Ho änte så känd här på anner sia*

2011-06-13T09:49:00.009+02:00

Förra helgen fick den gilletteska familjen efterlängtat besök av den mentormamska. Huvudsyftet med sammankomsten var förstås som alltid själva sammankommandet, och det tycker jag lyckades över hövan. Faktum är att vi bara blir bättre och bättre på det: numera är vi ju dessutom nio stycken som hjälps åt att knyta den här vänskapsryan med alla dess egensinniga färger i många häftiga kombinationer.

Mårbacka sedan Selma köpt tillbaka gården och byggt

ut den avsevärt. De gamla rummen finns kvar inuti det

nya pampiga skalet, fast delvis omgjorda.

Tack vare helgklustret – Kristi himmelfärdsdag och nationaldag och hela pingsteriet om vartannat, och den k. läsaren missade väl inte att en av dessa dagar också var folknykterhetens dag, som varje år? – hade vi längre tid på oss än brukligt, och Mentormamman som tidigare i livet har specialstuderat Selma Lagerlöf ville gärna komma till Mårbacka igen. Utmärkt initiativ, tyckte jag som gillar att åka på utflykt, och så bar det av åt nordväst, in i det riktiga Värmland.

En flygel som förefaller vara under renovering. Aldrig

lyser väl vallmo så grant som mot förfall.

Ett Mårbackabesök var på tiden för min del också: jag kan inte erinra mig att jag varit där sen år 2000 även om jag hojat förbi många gånger på Fryksdalens härliga mc-vägar. Nu blev det guidad tur och hela kitet, och alla fem ungarna, inklusive de båda fyraåringarna, skötte sig exemplariskt. Själv hade jag givetvis glömt alla anekdoter jag kan ha hört vid tidigare tillfällen, men en sak som definitivt var ny var att guiden utan omsvep kallade Sophie Elkan och Valborg Olander för Selmas kärlekar och livskamrater. Jag hörde minsann ett litet sorl dra genom åhörarna första gången han sa det; tydligen finns ännu såna som blir chockerade vid tanken på att sagotanten kan ha gillat tjejer.

Selma Lagerlöf står näst längst till vänster i övre raden.

Sagotant, ja skam till sägandes är det vad Selma Lagerlöf huvudsakligen har varit för mig. Mentormamman visste dock betydligt mer om hennes politiska engagemang, inte bara på det lokala planet. Hon och jag gick och tittade på utställningen om rösträttsförkämpen Lagerlöf, och bland bilderna i den gamla ladan fanns särskilt en som fascinerade mig: den visar Lagerlöf med sina lärarinnekolleger i Landskrona. Lagerlöf i pojkfrisyr! Det måste ju ha varit skandalöst. Och kaxigheten, självständigheten, aktivismen – Selma var en punkare av sin tid. Men inte en som gastade och vevade förgäves: genom att skriva sig förmögen och ha sinne för affärer skaffade hon sig inflytande även i politiken. Så ska en slipsten dras ju. (Märkligt egentligen att jag tycker det bara för att Lagerlöf råkade ha sympatiska åsikter. Egentligen var hon väl inte bättre än vilken grosshandlartyp som helst om man får tro guiden. Men det är svårt att låta bli att gilla detta att hon som enda kvinna i sin kommunfullmäktige nästan helt dikterade villkoren och att gubbsen var de som strök medhårs.)

Två statyer framför Rottneros herrgård – skulle man

kunna tro, men faunen till vänster är faktiskt Lillis.

Lite yr av denna min nya imponans plockade jag i souvenirshoppen på mig tre Selmaböcker, ett seriealbum om Selma som liten och en tecknad tysk filmversion av Nils Holgersson (som har föga gemensamt med böckerna men som barnen gillade ändå) innan vi for vidare. Jag hade hoppats få visa Lillis gudfamilj Lars Lerins Laxholmen, men där öppnar inte förrän till midsommar och därför styrde vi upp till Sunne och vände ner på anner sia Fryken istället, närmare bestämt till Rottneros park.

Det här är en av dessa anläggningar som växer och blir alltmer imponerande för varje år, så att man har orsak att återvända ofta. Där finns vackra och inspirerande trädgårdsanläggningar och en skulptursamling som blir alltmer omfattande. För barnen finns jätteytor i lummig, kuperad miljö att sysselsätta sig på i timmar och det var förstås tanken: att de skulle få härja fritt efter att ha hängt med på Mårbacka, dit de troligen inte själva skulle ha valt att åka. Eftersom det var försäsong var det glest med besökare – vi tyckte oss äga parken när vi som nästan sista besökare snurrade ut genom vändkorset flera timmar efter att entrén stängt.

Venus och äpplet heter den här rara skulpturen . Venus ansikts-

uttryck är så fint! Jag har för mig att skulptören är Carl Eldh

men kan missminna mig.

Middag åt vi på sunkkina i Kil: ett sånt där småortsetablissemang som har alla möjliga sorters mat men där kina, thai och japanskt är betydligt mer närbesläktade än de plägar vara annars – ja, och burgaren och grillkorven också för den delen. Och även om det inte var nån gastronomisk höjtidspunkt så hör det till ibland att äta lokalt slafs och handla lite mat på det lokala Ica (nästa dag frukosterade vi på fil från Kil, ett rim som kom den redan luttrade Julflickan att himla med ögonen) och skaka på huvudet åt den lokala motorburna ungdomen (fast diskret, eftersom man ju aldrig kan veta hur aggressiv traktens varietet kan vara).

Hur stark känner man sig inte när man orkar hala en

flotte med sig själv och en mamma och en gudpappa

över ett stort vatten! Fast här nöjer Lillis sig med att

styra. Nån måste ju det också.

Härnäst vi ses blir det Mentormamman som får släpa runt oss på sin hemö. Återkommer om detta längre fram i år.

*... förklarade den snåla ordföranden för kommunfullmäktige i Västra Ämtervik (som man ser tvärs över Fryken från Östra Ämtervik och Mårbacka) när det visade sig att just Västra Ämtervik inte hade bidragit alls till insamlingen med anlednikng av Selmas vaddetnuvar-dag. Hon var då Nobelprisbelönt och satt dessutom i Svenska akademien sen länge.

äpplet är inte förbjudet

2011-06-10T10:07:00.006+02:00

I nästan hela Kanada är det olagligt. I de flesta amerikanska delstater är det förbjudet. Men i Sverige är det tillåtet – lyckligtvis, säger jag, som numera tillhör skaran av dem som fått fotmassage av små sugfiskar.

På en stundens ingivelse tog jag med Mormorn till salongen där pedikyrakvariet finns. Fiskarna bor lyxigt värre i en svartvit budoar med snygga tapeter och beduininspirerat tak i svart och vit krossad plysch, och på bänkarna som kantar akvariet ligger mjuka lammskinn. Tjejen som tog emot oss frågade om vi önskade kaffe, och det tackade vi ja till. Hon försvann ut

och det var bara att ta ett djupt andetag och se till att få valuta för den ganska dryga slanten. (Till saken hör att jag tycker iglar och sniglar är nåt av det äckligaste man kan finna i naturen, och de här fiskarna har slurpmunnar som påminner om snigelns och ett sätt att vifta på kroppen som påminner starkt om när en igel borrar sig ner i sand. Men okej, nån fobi är det ju inte. Och jag har varit nyfiken på den här behandlingen länge.)

Julflickan var modig och testade. Hon hade

blivit nogsamt tillhållen att undvika häftiga

rörelser och absolut inte rycka upp foten ur

vattnet: då kan fiskarna råka hänga med upp

och i värsta fall dö. Hon skötte sig utmärkt,

men eftersom hennes fötter var så fria från

död hud fick hon bara enstaka små sugningar

och det kändes förstås mindre skönt än

hundra på samma gång, så hon satt bara

en kort stund.

Först fick man ställa sig i en balja med kroppsvarmt, förmodligen svagt desinficerande vatten, detta för fiskarnas skull. Därefter fanns inga undanflykter kvar. Med den mjuka fårullen under rumpan svängde jag benen över sittbänken och stack ner första foten i det behagligt varma vattnet. Fiskarna hade inte ätit den dan, så de kom stimmande med faslig fart och började noppa. Iiiiihh! Vi hade blivit förvarnade om att det kunde killa, och det gör det säkert på folk som är kittligare av sig och/eller inte har så förhärdade förhårdnader på fötterna som jag, men jag tyckte snarast att det kändes som en myriad mycket svaga stötar. (Och lite läbbigt var det allt.)

När kaffebrickan anlände visade sig doppet bestå av aptitligt upplagda jordgubbar, melonbitar, salta pinnar och vindruvor. Väldigt lägligt för Julflickan och Lillis som inte skulle ha nån pedikyr. De var ändå lika intresserade som Mormorn och jag av de flitiga fiskarnas middag: för när man pipit och fnittrat ett tag började man iaktta fotvårdarskaran, se vilka delar av fötter och vrister som intresserade den mest, och hur fiskarna systematiskt sökte av och sög rent. Man lärde sig rentav känna igen vissa av fiskar som sög särskilt ettrigt. Oj, hej, kommer du igen? Och att se på de mindre som smekte sig fram längs tårna och hemskt gärna hade velat komma in mellan (där det bergis finns massor av mums de hade kunnat äta upp) gjorde mig nästan lite vek i hjärttrakten. Fast spärra med tårna tordes jag inte, för tänk om jag hade råkat knipa ihop dem och haft ihjäl nån liten stackare av misstag. Nästa gång tar jag kanske med mig tådelare.

Fiskarna äter bara död hud; kött och blod intres-

serar dem inte. De åt prydligt rent runt en sår-

skorpa – exakt fram till dess innersta kant. Och

psoriasisfjällen åt de av tills det bara var en

gladpackstunn hudhinna kvar. En så klinisk

avfjällning kan man aldrig förmå på egen hand.

Och nästa gång sticker jag ner benet längre: doktorfiskarna äter nämligen med förtjusning upp psoriasisfjäll. Många ps-patienter tycker sig ha blivit (åtminstone tillfälligt) botade från sin sjukdom efter upprepade behandlingar av doktorfiskarna. Om jag kan hitta på ett sätt att få ner både knän och armbågar i akvariet … för man får stoppa ner vilken kroppsdel som helst, sa personalen.

När fötterna blivit varligt uppdragna, avtorkade och insmorda gick vi iväg på fräscha och pigga fötter. Doktorfiskarna var verkligen en trevlig bekantskap som jag tänker se till att underhålla. Även den som inte har problemfötter kan gott ta sig en pedikyr för den ljuvligt stimulerande massagens skull – det var inte alls som efter en vanlig fotmassage, utan en liksom svävande känsla, lätt och pirrig. Mycket njutiskt!

this means war

2011-06-07T14:51:00.005+02:00

Två saker till:

I) För första gången i vuxen ålder äger jag en röd klänning. En enkel sommarmodell i trikå, men ändå. Nån sorts tröskel är överskriden; till vad är jag osäker, men denna lilla förändring går inte oförmärkt förbi. Inte mig i alla fall*.

II) Översätter marknadsföringsmaterial för en parfymkollektion. Den som gör sig lustig över vinskribenternas ordval beträffande de testade dryckerna skulle bara se det här bladdret. Eftersom målgruppen är fjuniga kids är det mycket crisp när topp- och hjärtnoterna beskrivs, men jag kan med rak rygg och högburet huvud meddela mina k. läsare att det icke förekommer ett enda litet krispigt i de svenska texterna. Krispigt: denna vedervärdiga släppjans glosa, detta slampiga ord som vill betyda allt men inte betyder ett skvatt.

*och nu inte heller min k. läsekrets.

it's all in your backyard

2011-06-07T10:34:00.004+02:00

Ibland stämmer allt: haft en fantastisk långhelg som kommer att lysa och glimra länge i minnet. Hoppas få tid att berätta mer om den snart, men just nu vill jag bara visa ett par bilder.

Den vita orkidén i bakgrunden blommar nu för första gången på

jag vet inte hur många år. Kanske blev den inspirerad av den som

just vissnat och som blommat träget vartenda år sen jag fick den

för fjorton år sen – fast troligare är nog att den trivts bättre på

nya platsen en halvmeter närmare fönsterrutan.

Svårt att tänka sig att en kopp te kan locka efter en tämligen

utmattande värmebölja, men vid halvelva igår, när vi hade

vattnat klart i trädgården, var det inte mer än arton grader

(brrr) och jag, som lyckats dra på mig nån sorts snuva, nöp

en kvist av vardera grönmynta och kungsmynta och bryggde

mig en kopp på dem. En tesked honung. Och åttonde delen av

A Game of Thrones.

även lagom söt konserverad gröt

2011-05-31T09:48:00.003+02:00

I förbifarten noterar Miss Gillette att bloggens vägmätare slår om till 700 när hon pubbar den här anteckningen. Men egentligen hade hon bara tänkt redogöra för sin reaktion när hon häromdan i en tidskrift fick se en halvsidesreklam för ett rödvin. Flaskan såg lockande ut med en ganska stram etikett, och beskrivningen av vinets smak kom det att vattnas i munnen på henne. Det var blåbär och choklad och varmridna ekfat om vartannat och hon tänkte att det där vinet, det måste jag få smaka på, jag ska köpa en flaska och hon riktigt kände hur det ångade aromatiskt och lockelsefullt upp mot henne ur glaset när det hade fått stå uppslaget en stund och

och sen smällde hon sig själv på fingrarna med stållinjalen och sa att bland alla viner hon nån gång skulle komma att köpa skulle just precis det vinet aldrig finnas med eftersom hon hade, eftersom hon trots sin tämligen goda medvetenhet och höga påsinvaktnivå hade fallit för den där annonsen, fallit för den inte bara på impulsplanet, utan så till den grad att hon formulerat en medveten tanke som gick ut på att hon skulle spela annonsörerna i händerna, dansa efter deras flaskflöjt som en lobotomerad cirkusmus och stoppa sina pengar i deras ficka. Ånä. Blir inget med det. Om inte annat för att dryckens bouquet skulle ha en obehaglig bismak av lättledd stackare.

Nog vet Miss Gillette att hon påverkas av reklam på fler sätt än hon är medveten om. Men kan hon värja sig så gör hon det.

grodan tappade sansen

2011-05-26T10:56:00.003+02:00

Min vana helt otrogen postar jag två anteckningar idag. Hade tänkt môla in allt i en och samma postning men inser att det skulle ha gjort båda ämnena grov orättvisa.

Fortfarande handlar det alltså om ljud: i den här anteckningen är det Hakke som står för innehållet. Han skriver sånger till sina barn och har nu börjat göra dem tillgängliga för världen. Jag och flera andra i hans kommentatorsbås skulle gärna se sångerna i skiv- och/eller bokform: de är finurliga och hävdar sig väl i utbudet av barnmusik. Hör och se själva!

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/13/barnsang-aka-med-ambulansen/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/12/dagens-barnsang-spokena-pa-vinden/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/15/barnsang-tick-tack/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/16/vaggvisa-god-natt-min-skatt/

http://hakkesnack.blogsome.com/2011/05/17/barnsang-vad-ska-vi-ata/